Aftonbladet – 23 januari 1864, sida 2

ll 9 a AEA högkyrkliges alla anlopp. Förvridningen af sjelfva synpunkten är kraftigt bemött och fullständigt ådagalagd 1862 af Schenkel i andra upplagan af ?Das Wesen des Protestantismus aus den Quellen des Reformationszeitalters beleuchtet, der äfven särskildt K:s åsigter i detia ämne belysas, Emellertid vill K. se hela saken ur en, ej mera ortodox, men mera kyrklig synpunkt, och hufvudsyftet i alla hans skrifter är att till denna förmenta urspruvgliga kyrklighet äterföra vårt slägte, genom uppvisandet at ohållbarbeten af slla de försökta mellanliggande ståndpunkterna: pietismen, öfvergångsriktningarne i midten af 18:de seklet, rationalismen, supranaturalismen, filosofiska teologien, känslooch förmedlingsteologien; hvarvid hans vetenskapliga sinne dock medger, att det i alla dessa ståndpunkter berättigade skall upptagas och förmedlas i den nya allena-saliggörande kyrkligheten. Bortser man från de skefheter, som sjelfva synpunkten föranleder, så bör erkännas, att K med öfverlägsen sakkännedom, framställiogsförmåga, grupperingskonst och skarpovighet samt verklig snillrikhet genomför tt ämne, och blott sällan lemnar rum för anmärkningar. Så t. ex. glömmer han bland vgelska deisterna Collins, ehuru otvifvelaktigt den lärdaste bland dem, liksom Shaftesury var den skarpsinnigaste och Tindal den nrikaste. Den religiösa omkastningen i rankrike, hvilken sällan bedömes rätt af tyskar, berodde väl ej så uteslutande af Ludvig XIV:s hegemoni och den under regencen utbildade osediigheten, att ej äfven den uppspirande verkliga vetenskapligheten och akademiernas inrättande omkring 1650, med stor framgång synnerligen i naturforskningen, äfven hade sin del deri. Vid anförandet af Fichtes bref 4ill Schelling, med klagan öfver Kants ogenhet mot den modifikation F. gjort af hans system, ser man med förundran, att Kahnis utlemnat sjelfva pointen deri, nemligen Ficbtes utlåtelse, att sådant skulle aldrig hända honom, om en lyckligare tänkare gjorde förbättringar i hans vetenskapslära, hvilket Schel!ing med bittert hin sedan 1806 framhöll mot Fichte. Pietismen vioner föga näd för K. i följd af sin subjektivism och okyrklighet; och eget nog står bättre till boks sjelfve Reimarus, förfallsren af det före Strauss mest kristendomsrubbande arbetet, hvsrat Lessing utgaf en del såsom Wolfenbittelska Fragmenter. Men Reimaros skref i tysthet och angrep bibeln, ej kyrkan. Spener gjorde tvärtom. Hinc ille! Det antyves äfven, att Spener väl icke direkt bekämpat, men undanskjutit rättfärdiggörelsen, allt naturligtvis för subjeksiviteten; men då Zinzendorf för den uppblossande känslan? räknas till slägt med Spener, så var väl dock han åtminstone tillräckligt objektiv i afseende åå rättfärdiggörelsen. Pietismens likgiltighet mot bekännelse, författning och kult, den kristliga gemenskapens objektivt enande makter?, är en styggelse för K., som går så långt i ein ifver mot pietismen, att han beskyller den att ha genom sin opposition mot kyrkoläran banat väg för det flacka upplysningsväsendew! Lyckligtvis blef den vingbruten reden i andra generation? (.enerationen?); anvars hade väl ingen kristendom så här dags längre funnits till på jorden. Bengel är ganska fint tecknad. Men hans omedelbara utgående från bibeln gör en skuggning. Han var visserligen kyrklig, men hans förhållande till kyrkoläran var dock förmedladt genom bibeln, i stället för att hans förhållande till bibeln borde ha varit förmedladt genom kyrkoläran! Ena så nosgrann kyrklighet kan väl aldrig bli någon annans tillhörighet än de klokas och förnumstigas, för. bvilka dock himmelens och jordens Herre fördolt hvad Han uppenbarat i de fåkunnigas hjertan. Jemförelsevis kort afhandlas den Wärtembergska teosofien, som ville i bibeln söka bilagor för eina åskådningar, med Ostinger i spetsen, som genom sitt andliga sinne (missminna vi oss ej, ka!lar Oetinger ejelf detta för Scentralsinne4) trodde sig ej endast kunna afslöja det gudomliga lifvet, sådant det i bibeln är nedlagdt, utan äfven finna ett orSan för nya uppenbarelser. Hans skriftvexling med Svedenborg hade förtjent att vidres. De kommo öfverens i mycket, men divergerade slit mer i det dogmatiska, der Oetinger ej ville öfverge den lutherska grunden. Deremot omtalas Svedenborgs berättelse om Luthers och Melanchthons vistelse andeverlden (ej skärseldenX, som Svedenborg icke antager, ehuru han framhåller mer eller mindre lyckliga tillståod i andeverlden). I anledning häraf må i förbigående en särskild anmärkning lemnas, Svedenborg ann Melanchthon i andeverlden frysande, ehuru klädd i pels. Nu finner man i Meuers nya biografi öfver M., att han aldrig ville bära siden eller dyra tyger, utom pelsjerk, dem han för värmens skull4 ej förmådde. På porträtter förekommer ock M. dlädd i pels, med ett blekt, nästan frysande itseende. Ett sådant hade troligen S. långt örut sett, och sedan med sin starka prosowop och lifliga bildningsgåfva trott sig in vatura skåda. I afseende å Svedenbörgs llegoriska bibeltolkning må ock ett hittills örbisedt förhållande nämnas. Som bekant r, öfverensstämmer 5S:s sllegoriska bieltolkning mycket med Philos. Nu häner sig så, att då S. efter sina 1743 börade syner, uti hvilka i förstone ingen teoogi ingick, snert ankom (till England, ade hana svåger Benzelius der nyss låtit tgifva Philos förut svårt åtkomliga verk; eb man kan lätt tänka sig, hur härigenom ans exegetiska åsigt från början utbildade ig. En på god sakkännedom grundad ramslällning och uppskattning af 5:s dognatik finnes i tredje delen at Baurs Lehre on der Dreieinigkeit. Hvad särskildt Philo eträffar, finner man med förundran en närgd ställen ur honom mer och mindre rdagrannt inryckta i Ebreerbrefvet. Sjelfve Semler och hans ortodoxin unergräfvande skola behandlas med en viss vildhet ef Kahnis; ty denna riktning utvärker sig framför pietismen för en viss yrklig karaktert. Semler förstod att skilja nellan privat och offentlig tro eller kyrkoira. Religionen är ock en samfundssak; tan en bestämd lära låter icke något re