Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 3

gen (vid Junistridens början) nedlade sin -I makt i nationalförsamlingens händer, skallade blott ett rop: ?Lefve republiken!? och många af mina här närvarande kolleger deltogo i förklaringen, att den provisoriska regeringen gjort sig väl förtjent af fäderneslandet. Och då stodo vi inför ett dystert! I medborgerligt krig. Ej blott armån, utan medborgare från alla provinser hade ekyndat till Paris, för att försvara landet. I en mo-. narki skulle detta ej ha förekommit (häftig storm på högra sidan). En röst från wvenstern: ?Ja! de kommo för att försvara institutionerna på ljusa dagen, och icke om natten !? (Häftigt oväsen) — Statsministern Rouher: ?Provisoriska regeringen deltog i emeuten! (Andra rop, som man ej förstår). — Jules Favre öfvergår nu till omröstningen i Paris, Paris har i hans tanke hvarken velat störta regeringen eller göra revolution; PaIris har helt enkelt velat uttala, att det vill Jatt friheten genast skall sättas i verket. (Starkt oväsen). — Presidenten Morny ropar till Jules Favre, att hvad han yttrade ej var parlamentariskt, Valmännen i Paris hade blott valt, men hade ingenting vidare velat eller fått vilja. En längre temligen hetsig diskussion uppstår mellan Jules Favre och Morny, under hvilken den sistnämnde jej medgifver, att Jules Favre kan tillägga vaien någon betydelse. Jules Favre protesterar, men Mornvy ropar till honom, att han ej skall tåla ett sådant språk. Afbrytningarne å ömse sidor äro ytterst häftiga. Jules Favre förklarar härpå, att han ej velat säga, att valmännen ville genom olagliga medel återställa friheten. Hvad friheten sjelf beträffar, så trodde Favre att äfven många af majoriteten voro för densamma; man var således ense, blott med den skilnaden att somliga ville ha friheten genast, men andra först längre fram. Men i alla händelser kunde man genast bevilja sanniog i valen. Sedan deputeranden Segrisefgifvit en kort förklaring, tog statsrådspresidenten Rouland ordet, för att i regeringens namn förklara, att Jules Favres tal ej varit lojalt. Vid dessa ord reser sig hela venstern såsom en man; alla vända sig med de lifligaste åtbörder och ord till Rouland, som etår der likasom bedöfvad. — Darimon ropar: SFörolämpa är ej att svara! — Favre: cOm ni vill förolämpa, äro viej längre edra motståndare.4 — Thiers (till Rouher, som förklarat, att han ej velat förolämpa): fHvad för språk talar ni då, om ordet, på det sätt ni använder det, ej är en förolämping? Den ena måste skänka den andra aktning !? — Af andra begäres häftigt, att ministern skall kallas till ordningen. — Majoriteten å:er stigr upp emot venstern och höjer bifallsrop t ministern; ett förfärligt larm uppstår, så att presid.nten, som oupphörligt låter sin klocka ljuda, blott med största svårighet kan återställa lugnet — Statsrådspresidenten Rouland fortsätter härpå sitt tal. Återkommande till omröstnigen i Paris, säger han, att Paris ej är Frankrike, hvarpå Picard utropar, att Paris likväl är Frankrikes hjerna. — En sjuk hjernaX, infaller en medlem. — Boten henne då, svarar Picard. — HEfter detta afbrott protesterar Rouland mot hvad han kallar en förolämpning mot regeriogen, samt mot de anfall, som blifvit riktade mot kårens ära.s — Jules Favre erhöll härefter ännu en gång ordet i anledniog af det personliga anfall, som Rouland gjort mot honom, och sedan denne förklarat, att han ej velat förolämpa Favre personligen, slöts sessionen klockan half 7 på aftonen. Följande dagen fortsattes adressdebatten, då det åter gick temligen hett till. Thiers talade om de officiella kandidaturerna. Då jag deltager i denna diskussion4, yttrade han, stöter jag på ett allvarligt hinder. Man påstår, att då man bringar denna fråga å tal, undergräfver men kammarens morafiska auktoritet och egnar henne icke tillbörlig aktning. Om man ej vill anses för en dåre, måste man erkänna den fällda domers auktoritet. Lagen har gjort er tilll högsta domare hvad valen beträttar. I hafven uttalat er om de sednaste valen; saken är afvjord, på suveränt sätt afgjord, och jag förklarar denna majoritet att jag har den största högaktning för henne och att jag böjer mig för henne. Jag inskränker mig till kritiken och öfvergår nu till saken. . Vi fästa ett ofantligt stort värde både på principerna och på förfarandet i valangelägenheter. Vi tro, hvad principerna beträffar, att regeringen öfverskrider måttan, och att icke alla hennes ätgärder äro goda. Iskolen sannolikt invända, att vii detta afseendel. äro misstänkta, emedan dessa åtgärder äro riktade mot oss; men äfven I, mina herrar, skullen derföre likaledes kunna förefalla misstänkta (stor uppständelse i olika riktning.) Hvad som kommer mig att tro, att vår mening icke är alldeles oriktig, är den omstän digheten, att den minister, som ledde valen, icke längre befinner sig bland ministrar ne. Jag kan ej föreställa mig, att man icke sku!le finna honom bland dem, om han vore alldeles fri från förebråelser. Om åtgärderna hade blifvit ändrade efter inrikes mipisterns afgång, skulle jag i dag icke tega till ordet, men att döma efter hvad som tilldragit eig i departementet Nedre Rhen, tyckes det mig, att man vill utmana, och derföre tager jag till ordet. Jag vill ingalunda förhindra regeringen att ha officiella kandidater; jag medgifver att regeringen må tillkännagifva sin förkärlek; jag medgifver således officiella kanditaturer, men med vilkor att man vet, på hvilken rätt re geringen stöder sig. Man måste söka reg-) ne orsa —— gångar, när allt komme omkring, ej skulle: T ee aa FJ