Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 3

gångar, när allt komme omkring, ej skulle komma att utöfva något olycksbringande inflytande på landets organiska iustitutioner. Hvarje dag, som förgick, bortsopade en liten del af det återstående misstroendet och återförde ett nyvaknadt förtroende. Efter någon tids förlopp kände sig äfven Rosas far vid ett modigt och storsinnadt lynne och uppdrog åt Rosa att säga till incenzo, det terminen för hans uteslutande från familjens middagsbord nu vore tilländalupen. Vincenzo mottog detta tecken till återvändande gunst med skyldig ödmjukhet och återtog på ett blygsamt och manligt sätt sin vanliga plats vid gudfaderns bord. Denna handling af mildhet å faderns sida, såsom Rosa betraktade den — enligt Barnabys åsigt var den endast en handling af sen upprättelse — bidrog mycket att återställa det goda förståndet mellan far och datter samt mellan herre och tjenare. Rosa återfick sin förra telförhet och sitt muntra skratt; och Barnaby å sin sida nedlät sig till att icke längre ignorera sin herres tillvaro, såsom han hade gjort allt sedan den märkvärdiga dag då Vincenzo började försöka sig såsom fältarbetare. Herr advokatens umgänge med ynglingen var i början litet torrt och kallt, men förbättrades så småningom, till dess efter fjorton dagars förlopp alltäter var på den gamla foten. Vincenzo ströfvade icke längre, såsom förut, hela dagen kring fält och backar, utan satte en smula metod i sitt lefnadssätt, nå got som hans vackra lekkamrat ej tyckte så synnerligt om. Både föroch eftermiddag satt han regelbundet hvarje dag flera timmar å rad vid sina böcker, läste eller skref. Ej heller var det ovanligt att herr advokaten stannade bredvid hans skrifbord och upptog hans öfversättning af Tacitus — en