Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 3

och förolämpad än Carl Albert. Endast få dagar före stilleståndet hade pöbeln våldsamt brutit sig in och satt eld på det palats han bebodde i Milano. Allt blodet i hans ådror måste vara förvandladt till galla. Och denne man behöfde endast gifva en vink för att all opposition skulle blilva nedtystad. Det tycktes nästan omöjligt att han icke skulle gifva en sådan vink. Sjelfva vissheten om framgång var redan i och för sig en stark frestelse. Diplomatien låg öfver honom, gamla och bepröfvade vänner bädo honom med tårar i ögonen att åtminstopve för en tid upphäfva konstitutionen. Skenfagra skäl för ett sådant steg fattades icke heller. Detta var det enda sättet att hålla armån i styr; det enda sättet alt lugna hans folks ävgslade sinnen; det var en fördel för landet i stort, ett temporärt botemedel, hvarigenom all opposition undveks, intet blod behöfde utgjutas — en verklig coup d etat å Veau de rose. Till evärdelig ära för Carl Albert ville han det icke — ville han motsatsen. Han bade besvurit konstitutionen, och han ville hålla sin ed, huru förhållandena än måtte gestalta sig. Hans första omsorg var att utfärda ett manifest för att betrygga konungariket i detta afseende. Det talade om mod och förtrösten i vänliga ordaiag. Konungen uppmanade sitt folk att icke digna under en oförtjent olycka, uten stå fast och visa sig värdigt de friheter han sjelfvilligt hade gifvit det och hvilka det var hans orubbliga beslut att skydda och uppehålla. Detta manifest, så bestämdt och så öppet, bidrog till att i hög grad lugna, om också icke att helt och hållet utrota de farhågor, som kade smugit sig öfver de liberalas läger. Äfven de kroniska pultronerna öfverraskade sig med att hoppas det armens möt