Aftonbladet – 21 januari 1864, sida 3

wonom i denna ötvertygelse. Ynglingen unde hafva hållit sitt hufvud på att frågan im hans återinträdande i seminariet hade lifvit diskuterad mellan hans gudfar och inendenten; och hans hjerta klappade derför våldeamt då berr advokaten steg upp från ordet, sedan han under hela middagen hade itbredt sig öfver dårskapen hos en liten stat att inlåta sig i strid med en stor sådan, samt jertbgt komplimenterat ett visst anbang af ooämnda herrar för den klokhet och fiffighet hvarmed de vetat förskaffa Piemont lyckan af en Österrikisk ockupation. Det var vanligen vid det han steg upp från bordet och gick atttaga sig sin middagslur som herr advokaten brukade kalla in i sin kammare och der lexa upp dem som han ansåg vara i behot deraf. Men ingen sådan kallelse hördes af, och Vineenzo var tacksam öfver för detta uppskof; hans hjerta sade honom visserligen: att det endast var ett appskof; men i alla händelser skulle han derigenom vinna tid, hvarunder han kunde samla mod och stålsätta sitt beslut. Tio dagar förflöto utan någon yttre eller iore förändring; men han kände att Damoklessvärdet hängde öfver hans hufvud. Ett bud från intendenten, med ett bref till herr advokaten, afklippte den tråd på hvilket det hängde, hvadan nedföll på den elfte dagen. refvet lydde sålunda: SJag har icke varit i stånd att träffa den person, om hvilken vi sist talade, förr äni går. Jag skynJar nu att-meddela er resultatet af mina underhandlingar. En jemn och rosenströdd väg ligger framför er och er skyddsling — ett besök af er båda hos rektorn jemte utsalandet af eder ledsnad öfver hvad; som skett, och allting är åter glömt och förlåtet. Om ynglingen är like villig, som de om