Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 2

Så vidt vi kunna fatta, innebär herr! —Im—s oartikel en opposition, riktad emotregeringen: emot dess förklaring, att, alldeles! oberoende af frågan om en särskild a!lians, regeringen i denna fråga intager samma ständpunkt som förut, och skall så verksamt som det är densamma möjligt bistå Danmarks rättvisa sak; emot dess i en depesch gjorda tillkännagifvande, att om någon af vestmakterna vill aktivt bistå Danmark, så är Sverge-Norge färdigt att ansluta sig till en sådan aktion, men förbehåller sig äfven i vidrigt fall att kunna uppträda på egen hand, i tall omständigheterna så kräfva; emot de rustningsåtgärder som blifvit anordnade och emot den mening om nödvändigheten af ivkallandet af ett urtima norskt storthing, hvarom man i sammansatt svenskt-norskt statsråd blifvit ense. Till fotfäste för en dylik opposition tager hr —Im— en väfnad af orikliga uppgifter och missförstånd om situationen, hvarutin-! ovan han här öfverträffar sig sjelf. Det är eljest så vanligt när denne författare, efter att alls icke ha följt en diskussion, ändock koramer och kastar sig in uti densamma med anspråk på att afhugga den gordiska knuten, att han icke rätt vet hvad frågan gäller; utin har minst en fjerdedel ?om bakoten?; men denna gång är det mer än tre erdedelar af hvad han anför som är alleles befängdt. Vi skola i dag inskränka oss till att påpeka de gröfsta misstag författaren gör och hvilka ändock utgöra de hufvudpelare, som uppbära hela hans räsonnement, förbehållande oss att en annan dag lemna en ickepolemisk och derigenom mera sammanhängande utredning af nägra hithörande ämnen, med afseende på den situation, i hvilken saken kommit genom Österrikes och Preussena sednaste yrkanden. Hr —Im— påstår, att hvarje bistånd som uu skulle lemnas Danmark innebure icke ett skydd mot Tysklands iokräktoingslystnad, atan endast en hjelp att upprätthålla Sen at Denmarks riksråd beslutad inkorporationsakt med Slesvigt, Till stöd för detta påstående gör han åtskilliga andra påståenden. Han låtsar icke det ringaste om, hvad hela verlden eljest mycket väl vet, att hela rättstvisten endast är en ständigt varierande förevändning, för att få sak med Danmark och tillfälle att avgripa det, utan påstär, att danska regeringen genom Londonprotokollet eller en eodicill till detsamma åtagit sig förbindelser med afseende på hertigdömena, som det icke upp fyllt, och klagar derölver, att han icke känger, hurudana dessa förbindelser äro. Nu är det visserligen hundra gånger upptyst och utredt, men må det nu för br —Im—s skull ske för den hundradeförsta, att i hela Londontraktaten och i alla de protokoller och handlingar, som på ringaste sett bänga uillsammans med densamma, icke finnes ett nda ord, som innefattar något vilkor eller vågra förbindelser som Danmark åtagit sig. Det är ju för öfrigt rent af en galenskap att tänka sig elt arrangement i atsgende på monarkisk succession, stäldt i sammanhang och beroende af inre organisationsoch adninistrationsfrågor, det är en stattsrättlig röjlighet, till hvilken ett par genska sträng monarkiska stater, som Preussen och Öster sike, endast kunna göra sig skyldiga, då de söka efter en anledning till fiendtlighet, lika godt hvilken. Londoatraktaten innehåller dlott eti erkännande af och garantier för ett arrangement, som redan dessförinnan hade skett genom öfverenskommelsen mellan de ;resumtiva arfvingarne och vederbörliga afsägelser. Och denna traktat innebär blott ett definitivt fastställande af hvad som redan blifvit uttryckt och erkännt af samma makter två år förut genom protokollerna i London den 4 Juli, den 2 och 23 Augusti 1850, således innan vågra slags löften eller örbindelser kunde sägas vare gifoa från Danmarks sida. Avad återigen dessa förbindelser? af år 1851 och 1852 angå, så skola vi till hr —Im—s tjenst ånyo upplysa huru sig dermed förhåller. Det var Danmark som såsom segervinnare hade gått utur 1848--50 årens krig, och freden med Tyskland slöts itan att Danmark påtog sig några åliggan den med afseende på den ena eller andra andsdelen. Men det hade blifvit öfverensxommet att Holstein, såsom tyskt förbundsland, skulle pacificeras genom österrikiska ex; kutionstrupper. Innan dessa sedermera ville utrymma Holstein önskade Österrike och Preussen att få vete, för Holsteins skull, huru danska -regeringen ärnade ordna mo aarkien och de särskilda landsdelarnes förhållande till hvarandra. Till följd häraf lemnade danska utrikesminietern uti en bilaga till en depesch af den 25 Aug. 1851 ett förtroligt meddelande? om hvad som vore danska konungens afsigt att företaga i atseende på monarkiens organisation, och som hufvudsakligast innefattade, att konungen ville söka tillvägabringa en organisk och likartad förfallningsmessig förening af samtliga statsdelarne till en samlad monarki?; att det icke var hans ofsigt att inkorporera hertigdömet Slesvig i konungariket eller attföretaga dertill syftande mått och steg?, men å andra sidan icke samtycka till något som kunde vara eller leda till en sammansmältning af Holstein och Slesvig? samt att ?den så kallade SchleswigHolsteinismen definitivt af konungen förkastas?, men att dessa åsigter och afsigter helt och hållet bero ef och existera under förutsätt aingen, att förbundsdagen afstår från hvarje anspråk på inblandning uli eller beträffande det danska kronlandet Slesvig. Derjemte påpekades uti en sednare depesch af December 1851, att hvad konungen anordnade med afeeende på Slesvig, det gjorde han at full maktfullkomlighet och kunde derpå inga rättsanspråk eller reklamationer grundas från tyska förbundets sida. Österrike och Preussen voro belåtna, Dessa löften? antogo sedermera bestämdare form i den af danka konungen utfärdade kungörelsen af den 28 Jan. 1852, som anordnade helstaten, nvilken organisation, med afseende på Hol stein, blef af tyska förbundsdagen formligen godkänd den 29 Juli 1852. Danska regeringen uppfyllde fullständigt alla sina löften. Slesvig erhöll en särskild författning af d. 15 Febr. 1854, flolstein en ef d. 11 Juni samma år och konungarikets grund