Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 3

oceanen, Sjön började gå mera gravitetiskt hög och de långsträckta dyningarne höjde och sänkte korvetten, alldeles som hade vårt flytande samhälle för den ingen vigt. Vindarne riktigt slogos om oss och betraktade oss lika närgånget som ett Stockholmslejon betraktar en landtlig skönhet, första gången i hufvudstaden. Danssalen var äfven den yppersta och mest inbjudande på globen; och nu Nu dansen begynner och seglena svälla, Dansösen hon niger och hoppar så lätt; Dansörerna komma, och innerligt snälla Rundtom sig uppställa Och krusa och fjeska på tusende sätt; Och skepparnes pipor med toner så gälla Orkestern är. Så roligt det här! Först kommer sydostan med eldig begäran: —— Den narren han tror visst att han dansar bäst — Tillåt mig, min sköna? — Kan ej ha den äran Ge ja till begäran — Uppbjuden allredan af herrn i nordvest! — Så ledsamt det var; när får jag den äran? — Jo det blir bäst Till valsen härnäst. — Och nordan, som uti sin danslystna ifver, Har hoppat för långt in på sunnans terräng, Han smälter i värmen; ur dansen han klifver Och platsen gifver t bättre dansörer att ta sig en sväng; Och tjufpojken vester så oförsynt dritver Med gubbens språng I vår kottiljong — — Så dansade vi för hvarje dag allt mera söderut. Man tror i allmänhet att en sjömans lif är oberoende. Till en delär detta visserligen sannt, ty om man dermed menar att dagarnes tråkiga bestyr och förvecklingar, och allt trassel, som det s. k. samhällslifvet i land dagligen, på ett eller annat sätt, likt snaror för sparfvar, utlägger, och hvari man nästan alltid mer eller mindre fastnar, icke finnas till för den som har fästat sitt lif vid plankan, och om man menar att den triviala tanken hvad skall jag äta? och den ännu trivialare Phvar skall jag äta, bvad skall jag kläda mig med? eller huru skall jag kläda mig, hvi!ka alla frågor dagligen i land förekomma på kroppens eller magens kommendantsorder, icke finnas på sjön; om man, med ett ord, med sjölifvets obero ende? menar, att lifvets mest brännande frågor ha försvunnit och att sinnet kännes, likt luften, friskare, så har detta pästående sin stora sanning. Men å andra sidan finnes väl få som äro så beroende som en sjöman. Oberäknadt att han är beroende af väder och vind, såsom fortkomstmedel, kan han aldrig slå upp sin skyddande paraply för störtregnet, eller, om han än så gerna ville det, söka den värmande brasan såsom tillflykt under en kall och ruskig nordvest. Han måste, när tjensten kallar — och detta är både deg och natt — vara uppe på däck. Landet, som han måhända med stilla hänryckniog minnes, är han nu så rädd för, att det knappast skymtar fram i den disiga horisonten förrän han med förtjusning vänder det ryggen. Han får ej sotva ostörd någon natt. Han är stundligen utsatt för faror och olyckor, hvarom ingen i land kan drömma. Lägger man härtill att oro för ;glare nattetid — ovissheten om sitt läge, fara för grund och påpasslighet för byar, ingalunda bidraga till känslan af oberoende, och att dålig mat och dryck, och ibland total brist på båda slagen, bafva en förunderlig kralt att tala om beroende, så måste man medgifva att en sjöman ej är en fullt oberoende man — -Och huru mycket de individer som bo inom samma relingar äro beroende den ene af den andra är temligen tydtigt deraf, att man med bästa vilja i verlden omöjligen har någon reträtt undan den som naturen begåfvat med ett grälmakarelynne. Den stilla husliga friden hörer ibland till pia desideria4, På land har man alltid den utvägen att antingen gå en annan gata eller låta säga att man ej är hemma, om ett par långa öron sticka framom hörnet. På sjön kan man hvarken det ena eller det andra; man måste tåla och lida. Om någonting i land går på tok ropar man ptroo åt hästarne och de stanna beskedligt -— eller Phör hit någon, vch någon kommer, som mot goda ord eller penningar hjelper hvad man ej ensam förmår. På sjön är man reducerad till sig sjelf och de m del som finnas inom relingarne; allt måste på förhand vara beräknadt af omtankan; granskadt af försigtigheten och gilladt af erfarenheten, på det att den, mot hvars beslut alla menskliga beräkningars finesser dock äro fruktlösa, må tillåta hoppet om en lycklig resa embarkera såsom superkarg. Sjölifvet eger likvisst uti sin natur något förmildrande — det gör den ene mera fördragsam mot den an dra. Omständigheterna och den wmre trelnaden fordra det. Det utvecklar förmögenheter i sällskapligt och intellektuelt hänseende,! varom man under sina promenader i land ej haft den ringaste aning. Egoisten måste öppna sitt slutna hjerta, kantigheterna i lynnet nötas så småningom bort, och personer som hvar för sig äro vandrande dissonanser, måste här sammansmälta till ett harmoniskt helt. För den ena framstår det förflutna lifvet i land såsom en obehaglig dröm, hvarifrån han nyss uppvaknat vid vin darnes friska flägtar. Gamla vanors Nessusklädnad kastas bort, och med djupa drag inandas han den friska luften, skådar upp i den blå rymden, som han alldeles glömt bort i land, och blickar med det längtanstulia hopp, som utbytet af en obehagliz mot en behaglig vistelseort alltid föder, ut mot den vida horisonten, som ingentinr lofvar, men som dock bakom sig gömmer den alåker AROM LENAS OPENS NEAR RR EKFAT vacker dag kommer att sätta mig i sticket bos myndigheterna. Han börjar verkligen på att bli ostadig; ja, min själ, högst ostadig. Oron öfver gusonen tycktes ej synnerligt ovArt tynga nå onfaderna sinnem Han Åt