Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 3

-Jbärigenom kan det bli möjligt för de oan sen!igare medlemmarna at den europeiska 3 j statsfamiljen att bibehålla sin nationel!a sjelfi ständighet på en tid, då den långt framskridna 1 I materiella utvecklingen på mängfaldigt sätt betydligt underlättar de mindre folkens underkufvande af och tvungna amalgamation I med dö större nationerna. Men om det förhåller sig så, som ofvan antydis, om det åligger hvarje stormakt, liksom det under medeltiden ålåg dea enskilde riddaren, att försvara och beskydda de värolösa och förtryckta mot våld och Mällvisa, så måste det erkännas att äfven Ide stormakter, af hvilka man trott sig kunna vänta något bättre, tyckas under den när varande politiska ställningen helt och hållet förbise dessa pligter. En nation, som genom sin intelligens och själslyftning, sin tapperhet och obegränsade fosteriandskärlek gjort sig i hög grad förtjent af aktning och deltagande, har sedan ett år kämpat förtviflans dystra komp mot sina djupt afskydda förtryckare, och dock ha vestmakterna ej funnit sig deraf uppfordrade till annat än ett litet notkrig, hvars resultat blef lika med noll. De hade hkväl särskild anledning att åtaga sig de grymt misshandlade polackarnes sak, enär Ryseland brutit den traktat, som utgjorde den enda rättsgrunden för dess välde öfver Polen. Hvilket tilltälle hade det icke varit för denne Napoleon, som säger sig kämpa för ider och framför allt för nationalitetsidn, att draga svärdet ur skidan för detta land, som naturen tyckes ha bestämt till eit bålverk mot det asiatiska barbariet, mot den på våldets teori grundade czarismen ? Huru ärorikt hade det icke varit för England att deltaga i Polens räddning! Hvilken lysande vändpunkt i dess utrikes politik skulle icke dess uppträdande till den blödande och mar terade polska nationens fördel ha bildat! Och hvilka segrar skulle deticke derigenom ba tillförsäkrat frihetens sak äfven i andra länder! Eogland och Frankrike förbisågo sina stormaktspligter mot Polen och skadade derigenom icke blott detta land och frihetens sak öfverhufvud, utan äfven sig sjelfva. Czaren har lemnat de noter, hvsri kabinetterna i I London och Paris ådagalagt huru hans företrädare och han sjelf brutit sina förpligtelser mot Polen, utan afseende, och vestmakterna ha smält skymfen, tegat och tålt. Detta visar Ryssland och äfven tvenne andra stormakter samt det statsförbund dessa tillhöra, att det är ej så farligt, när stränga noter komma från de tvenne hofven i ve ster, att man kan trotsa en vrede, som sätter endast pennan i rörelse, och att, endast man ej kommer vestmakternas omedelbara intressen för nära, man tryggt kan sköfla de grannar, hvilka ej kunna häfda sin egen rätt. Kort segdt, de begge mäktiga staternas ord värn ej så mycket i vågekålen som förr. Ryssland paciticrar allt hvad det hinner Polen på sitt eget gräsliga sätt och uppgör samtidigt nya planer mot värnlösa grannar. Och Tyskland företager ett anfall mot Dan mark, i orättvisa täflande med de mest him melsskriande af dem som historien antecknat om nåpon stat. Skola England och Frankrike nu vakna till känsla Pf de pligter, som deras bety dande ställning inom den europeiska stateamiljen ålägger dem? Eller skola de passivt äse hurn Tyskland på moskovitiskt manår plundrar det värnlösa Danmark och gör den augustenborgske menedarens son tili hertig af Schleswig-Holstein? En dylik tole rans mot det oberättigade inkräktningsbegäret skall gifva den ellmäuna säkerheten i Europa en vådlig stöt. Man skallöfver allt trampa de svagares rätt under fötterna, då det visar sig den ena gången efter den an dra, att de begge makter, hvilka ansett: som fribetens och rättvisans förkämpar i Europa, låta eröfringslystoaden och det tyranniska väldet i det npittonde seklets sednare hälft husera bäst de vilja uti jordklotets mest ci viliserade verldsdel. Detta rättslöshetstillånd skall kesta en dyster skugga icke blott ölver de stormakters namn, hvilka sjelfva tillåta sig fördömliga våldsgerningar, värdiga r äfrättens tidehvart, utan äfven öfver deras, som genom sin olidiga parsivitet möjliggöra dåd, hvilka vanhedra vårt århundrade. Högt op! e i norden bor ett folk, som fordom innehade en stormakts ställning, och som då ej glömde en stormakts pligter, och detta oaktadt dessa på den tiden ej uppfattades af det allmänna tänkesättet. Om dette folk ännu egt sin fordna makt, skulle säkert ej det olyckliga Polen fåföngt utsträckt sine bänder efter hjelp -— då skulle säkert ej Danmark i dag plundras af öfvermodiga grannar. Ty detta folk är riddervligt i dag liksom det var i fordna dagar, och en ridderlig furste bär dess krona. Och derför må Europas svaga och värnlösa stater ännu mera än Sverge sjelf beklaga, att det aj väldet och listen beröfvats en stor del af sitt fordna välde och i och med detsamme säte och stämma i stormakternas räd. gå and Brof från en resande landsman. Madeira den 8 Dec. 1863. Mina sedvaste rader voro från Plymouth, derifrån vi, efter 10 dagars vistelse, begåfvö aan af Titt Elihad till aldavida Ar hard