Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 3

STOP Je HB HP JEM PERM spanska generalen Vargas stupat i denna strid, Ett rykte från Mexiko berättar att Nueva Leons guvernör, general Vidauri, förklarat sig för Frankrike. I RER Hvilka äro en stormakts pligter? (Ur Östgöta korrespondenten.) Det gafs en tid, då patriotismen i detta ords inskränktaste bemärkelse ansågs böra bestämma regeringarnas h:ndlingssätt mot främmande stater. Monarken och hans ministrar hade, enligt den berrskande uppfatt ningen, uppfyllt allan rättfärdighet och gjort sig väl förtjenta af en plats i historiens panteon, då de med en af stora själsgåfvor och j rastlöst nit betingad framgång bevakat sitt lands fördelar, äfven om detta skett i trots af det rättas eviga lagar och med våldförande af staters eller enskildas heligaste rättigheter, ja, äfven om de styrande för sina ändamåls ernående användt list och bedrägeri, som skulle stäm, lats såsom skändliga, derest de förekommit inom privatlifvets sfer. Häfderna lära, huru ofta den väl bekanta jesuitiska regeln om medlens helgande af ändamälet tillämpades i fråga om den yttre politiken, äfven af de statsmän, som genom karakterens renhet stado högt öfver de flesta af sina samtida. Fosterlandets ära, stor het ech blomstring voro de idoler, på hvil kas altaren man utan betänkande offrade de moraliska grundsstaerna, tröstande sig med medvetandet att ha gjort för detta foster land hvad man icke skulle velat göra för sig sjelf eller för sina närmaste. Ea enonan tid är kommen. En ny och äd dare upjtattning har slagit sin rot i natio pernes medvetande; den har länge klappat kh på kabiaetternas Nörrar, och här och der har den sluppit in och utöfrat tidtals et! märkbart inflytande på de maktegandes rådslag. Man kan kalia denna uppattviog kosmoepoelitisk, om man så vill, men säkert är, att den kräfver den djupaste aktving för na iopaliteternas rätt. Den fordrar efregeringarna obrottslig lojalitet i deras förhållanden till hvarandra, den förbjuder dem ett vid bevakandet af fosterländska intressen öf krida de af rättvisa billighet utstakade gränserna, den underkänner alla teorier, som ega i den råa styrkan sin utgångspunkt och rättsgrund, den fördömer eröfstnaden och ser i den mäxrtigare stasök att plundra eller underkufva en ne ett bimmelskriande brott, som krälver andra stora staters melJen . Eller med andra ord segdt. den förbjuder slormekterna att med våld utvidg. s resp. gränser eller tillskansa sig andra ar på mindre staters bekostnad, på nina gång den uppinsnar hvar och en af Gem ait med alla medel, som stå dem till buds, afvärja dylika våldsgerningear och upp: ids till förorättade och förtryckta nationers försvar. Men detta strider ju mot noninterventionsprincipen, invänder man, denna förträffliga grupdsats, som redan lörekommit så myc ken blodsutgjutelse och afvärjt så f. rfärliga olyckor, för att ej tala om alla de millioner riksdaler, den besparat? Den ovilkorliga noninterventionsprincipen är, trots sin skenbara humanitet, i sjelfva verket den inhumanaste princip af alla dem, som någonsin styrt menniskors handlingar, näst den religiösa intoleransens. Den uppmuntrar ej blott den samvetslösa eröfringslystnaden och de universalmonarkiska tendenserna nian ätven den konsiderationslösa absolutismen, som djerit ntplånear de sista spåren af religiös, politisk och borgerlig frihet i de olyckliga länder, hvilka blifvit våldsamt hopfogade med ett stort rike, för hvilket de icke känna några sympatier och med hvilket de ej ha någon frändskap. De stormakter, som overksamt årkåda undertryckandet af nationsliteterpes rätt och det tyranniska utöfvendet af en makt, som ej hvilar på någos annan grundval än den materiella öfverlägsenhetens, göra sig medbrottsliga i de dåd, som de bevittna. eNoblesse obliget, säger ett gammalt franskt ordspråk. Med åonu mera skäl kan sägas, alt en sicr makt ålägger stora förpligtelser. Den stat, som kan disponera öiver ansenliga armåer, bör ej blott för egen del semvetsgrannt afhålla sig från et kränka svagare sialers rätt, utan älven, så vidt möjligt är, afvärja de oförrätter, som kunna tillfogas dem ef makter, hvilkas politik ej låter afskräcka sig af några moraliska betänkligheter från leckonde inkräkiningeploner. Endast EN Eran AE komma fram till sin bestämmelseort, skulle. han ej haft hjerta att såra den goda själen genom något tecken till misstroende. Rosinante stod nu utanför dörren och Don. Quixote satt redan i sadeln — ännu några: tacksägelser och lyckönskuingar, och de: båda resande försvunno i ett moln af dam. En synnerligt godhjertad qvinna och en i botten fast och orubblig patriot, sade öfversten; jag har skrilfvi upp huset och värdshusidkerskans namn, och båda skola komma att nämnss för hans majestät då jeg nästa gång råker honom. Ingen visar öf-;