Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 3

drig funna källan till allt hvad det menskliga sinnet kan önska sig tjusande under geglingen på tidens haf: tständi.t nyttt. En annan, mera vand vid beqvämlighet än den en hytt i 3 alnars fyrkant kan erbjuda såsom vistelseort under en längre tid, ser visserligen litet grym ut och knorrar några dagar, men inom kort skrattar äfven ban rätt hjertligt vid tanken på att inom den periteri som hans arm kan beskrifva finnes nu allt det — ordentligt förvaredt och undanstofvatd, hvartill han förr behöfde en våning på minst 6 rum, och han tänker uti sitt nu glada sinne, likt Hamlet, att vore han äfven innesluten i ett nötskal, skulle hans fantasi dock göra honom till herre öfver verldar. Daglig öfning gifver färdighet, och snart är den ömsesidiga belåtenhetens urverk i jemn och stadig gång — tiden går lätt och skeppet går raskt och allt går bra inom och utom relingarne. Nåväl; som sagdt, med ohejdad fart bar det af mot söder, mot söder! Med hvarje dag blef himlen blåare och blåare, luften varmare och varmare, sjön mera genomskinlig och selen betraktade oss allt mer och mer i fågelperspektiv. Lifvets skuggor blefvo i dubbel mening dagligen kortsre och kortare. Så bar det af ned mot Azorerna och dessa rader skrifver jag från Madeira der vi uti Funchals bamn nu rekreera oss efter vårt beroendet lif. Dock, inuan vi företaga några utflykter uti detta lilla paradis och fröjda oss åt hvad Armida kan bjuda på, så låt mig en stund behålla dig ombord för att som flyktigast gifva dig en id om huru det går till under till exempel en vacker förmiddagsvakt. Föreatt göra illusionen fullkomlig, antager jag att det är en fregatt jag nu underkastar ditt granskande öga. Klifförsigtigt öfver fallrepstrappan, och, se der! Dervandrar vakthafvande officern, förnöjdt gnuggande sina händer öfver den 4delicieusaX fart hon nu gör, då och då kastande en frågande blick uppåt de svigtande bramstängerna, öfver hvilkas fina toppar den klarblå himlen hvälfver sig och der molnen, likt bomullsbalar utkastade i rymden, sakta sinima fram. Det koakar i läsegelsspirorna och skummet yr så hvitt för bogen som vore skutan en snöplog. Solen skiner så berrligt och varmt. Märsgastarne ligga sysslolösa och kika öfver märsranden, väntande på kommandoordet från vakthafvande officern att berga. Utkiken der akter lutar sig öfver backebrädet och följer drömmande det skum som neddrages i det hvirflande kölvattnet. Styrman rapporterar 411 på loggen och, intagande sin plate vid nakterhuset, låter han höra ett Srätt g8å till rormannen, som, allvarsam och vändande den ljufva bussen inom sina solbrända kinder, med säker hand motar alla de girar som fartyget i sin glada yra vore färdig att göra om hon finge sköta ig sjelf. Så ser det ut på däck, På en korvett har du dessutom exercisen, antivgen med kanoner eller handvapen; men för egenjomlighetens skull har jag bjudit på en frevatt. Följ derföre nu med utför trappan ned på batteriet. För ett ögonblick sedam bar det slagits ställning till kanonerna och olket är uppstäldt, hvarje servis på hvarlera sidan om dem. Laddetygen ligga utagda på däck vid sidan af, och kulorna ippstaplade i siva ringar bakom, hvarje kanon. Kruthemtarne trycka krutkogern mot sina bröst, så kärligt som vore det en liten fbaby de bure i sin famn, och mannen vid tjert-taljan står allaredan i genomhalnings,osition, färdig till eprång. Var inte så frig min gubbe lillat, hon kommer nog af ig sjelt. Gevär, pistoler, sablar och pikar sitta alla på sina platser, sannskyldiga Danoclessvärd, uppnejade under balkarne tätt jfver servisens hufvuden. Kommendörerna eckna med handen — intet ljud får höras på batteriet annat än trumman eller befälafvarens röst — åt dem som, med sidotalorna så småningom, föra detta dödens stirrande öga som kallas kanonmynning, att bära vå det mål som skall förgöras med dess nlixt: Kommando-orden ljuda: Eld med rela babordssida!4t Batteri färdig! Bateri fyr! En knyck på fyrsträngarne och ett brakande som kännes i alla skpeppeta immer följer; kanonerna rekylera och ett skenbart virrvarr tyckes för ett ögonblick åda i församlingen; men när den rök, som ör en kort stund uppfyller batteriet, skingas af den friska vind som spelar in genom vortarne, slå de der åter dessa kraftiga getalter vid kanonerna, i samma ordning, tätt lutne, sida vid eida. Ett småleende far yfver tjufpojkarne kruthemtarnes ansigten; le glädja sig åt smällen och springa efter nera krut; så ser det ut der nere, en syn: bar oreda under den största ordning, Hvarje nan har sitt gifoa göromål, sin gifna syssla, ;ch så fortgår exercisen hvarje dag, interolierad med sabelhuggning och målskjutling med gevär och pistol på däck, Men ör att kupna gifva dig en riktig uppfattning f huru vi egentligen se ut på det gupgande lå, så var god betrakta denna lilla punkt, om likt eit damkorn aftecknar sig mot den lå azuren, der borta der himlen kysser rattnet! Hved kan det vara, den der lilla ricken, som skiner så hvit och som tyckes ara så orörlig? SDet är säkert en fisknåse, hvars vita fjädrar! ... Åh nej! så lär långt ute på stormsvalornas privilegierade ;ebit kommer ingen fiskmåse! Det är kanvända en fyrbåkX! Bah! en fyrbåk midt ute oceanen! Nu synes det knappast; det var pv synvilla alltsamman. Nej min vän! — Jetta lilla damkorn är lika mycken verkligsee AE SN ;yrefs, sade Rosa, i det hon stack in sitt ockiga hufvud. Nå, hver är brefvet? tKarlen säger att han måste lemna det i