Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 3

af de nya författniogarna och vid anställd jemförelse emellan dessa och äldre stadgan den väl till en början endast varit ämnade att tjena till hans egen efterrättelse; mer då han, under arbetets fortgång, allt mel och mer måst inse bebtofvet af ett försös till praktisk anvisning i detta afseende, sär deles för de många enskilda personer, hvilke på ett eller annat sätt få att skaffa med konkursmål, har han trott sig böra öfver: lemna dessa antekningar till allmänhetens kännedom. Arbetet består af två särskilda delar. Der ena utgöres af de sjelfva lagtexten vidfoga. de noter, som dels erinra om hvad för ena handa fall förut var stadgadt och i hvad mån det nya stadgandet afviker ifrån hvad förat var rörande samma ämne föreskr fvet dels hänvisar till audra bestämmelser i den nya lagen, hvilka med den särskildt ifrågavarande stå i samband. Den sednare af. delningen innehåller i särskilda kapitel en sammanfattad framställning ef hvad som i konkurs , boskilnads-, urarfvaoch årsstämniogsmål bör iakttagas af rätten, af domaren eller ordföranden, af rättens ombudsman, af gäldenär eller hans rättsinnehafvare, samt af borgenär och af borgenärers gode män och sysslomän. Priset å boken är endast 1 rdr rmt. Den sönderjydske HKirkes Historie. Förste Afdeling: indtil Reformationen. Af F. Wedel. Kjöbenhavn 1863. En skrift, som har för ögonblicket ett särskildt intresse, då den behandlar en sida af det gamla Sönder-Jyllands eller Slesvigs historia. I en lätt och populär stil skildras här en del af danska kyrkans öden alltifrån kristendomens antagande till reformationen. Denna historia indelas på ett lyckligt och öfverskådligt sätt i fem tidehvarf: Kristendomens strid med hedendomen ; från kristendomens införande till danska kyrkans befriande från hamburgska biskopens öfverhöghet; Söderjutska kyrkans strid för att bäfda sin ejelfständighet; kyrkan i SöderJutland på ein höjdpunkt blir en makt i staten; Söderjutska kyrkan nedsjunker tråd silt äldre anseende och böjer gig utan kraft för den framträngande reformationen. Utan alt göra anspråk på attvara historieforskare ex professo, ådagalägger författaren dock goda insigter och kritiskt omdöme. Så till exempel låter han ej förleda sig af Petersens konstrikt anlagda förslagsmening, att det varit Otto II, och ej Otto I, som förmått Harald Blåtand att antaga döpet. Det torde nu få anses säkert, att detta skett J66. Författaren nämner intet bestämdt år. Haralds död har enligt författaren inträffat Primel. 9857. Inga bevis anföras; men let visar sig dock, att författaren ej villats af Molbeck, som i Hist. Aarböger bestämmer den mellan 988 och 991. eller Strinnholm, som sätter den till 990 eller 991. Den kan med temlig säkerhet avtagas till len 1 November 986. Omslaget i Sven Pveskäggs rehgicnsåsigt skedde icke, ehuru författaren härför kan åberopa flera förfatare, först efter Erik Segersälls död och selan han genom gifte med dennes enka återyekommit Danmark; det skedde tvärtom sort efter hans förjagande från Danmark af ;venskarne, då han sväfvade landsflyktig omkring i England uti Olof Tryggvasons sällskap, gemensamt med hvilken han då frigt omfattade kristendomen och döptes på nn af Scilli-öarne. Då han efter en mellanid med Sigrid Storrådas hand återvinner Danmark, anländer han dit, enligt Sigfridsegenden, varm i sin kristendom, omgifven f prester. Nu är det han, och icke den ör sitt hednasiaone kända Sigrid eller henes unge son Olof Skötkonung, som yrkar vå kristendomens upprätthållande och utredande. Tydligast angifees detta hos dessenius, och har all sannolikhet för sig. Tamburgs förstöring af norrmännen sättes ill 837 eller 845. Det sednare året är det ätta; åtminstone jemförelsevis långt bättre vestyrkt än det förstnämnda: Pn inadverens förekommer på några ställen, der ?kejar Henrik 1? omtalas; hvarvid författåren örbisett, att denne regent aldrig vann kejsarronan. ieben des heiligen Ansgar, Apostels von Dänemark und Schweden, und die Geschichte der Verbreitung des Christenthums im skändinavischen Norde. Von A, Tappenhorn, kaplan an der Martinikirche 22 Minster, (Miänster; 1863.) Enligt förf:s uppgift är det i första rumnet af religiös anledning ban utarbetat denna krift, och på uppmaning af biskopen i Osabrick, den der tillika är Sapostolisk Proicar för nordent, Ty den 3 Febr. 1865 r tusenåriga åredågen efter Anegarii död, vilken skall såsom jubileum firas i noren4. Han omnämner äfven jubelfesten 830, hvilken dock oviktigt angifves till år 534, då Chela svenska folket uppstod och rade denne heliges minne4, Dettycks vara örf, obekant, att Sverge då firade ej blott insgarii ankomst till landet, utan äfven wögsburgiska bekännelsen och Gustaf Adolfs ttåg till Tyskland för protestantismens uppitthållande. Emellertid är boken skrifven i en fullkomgt oväldig anda, utan alla biafsigter, och tom i företalet kan man kffäppast märka, it förf. är katolek prest. Han behandlar it ämne otförligt och kritiskt, samt visar od kännedom om den till saken hörandel tteraturen, både den äldre och yngre; ehuru aturligtvis för svenska forskare ej synnergen mycket nytt i ett så ofta bear-k etadt ämne kan vara att inhemta i denuaej srift. Vi böra dock påpesa några punkTr. Om den i Reaterdahls kyrkohistoria I. 1671 fd 8 VÄTA dd