Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 3

jag är er men (härvid gaf han sig ett kraftigt slag för bröstet), jag bar redan samlat sex tusen man utvalda trupper i Novara, mitt högqvarter; jeg behöfver sex tusen till, innan jag börjar mina operationer; och för att få ihop dem, rider jag omkring, sätter landet i rörelse, predikar det heliga kriget, värfvar, rekryterar och vänder upp och ned på allting. Ni är minsann en lycklig ost, som träffade på mig; ja, min själ, är ni så. Jag här just en plats åt er — en ledig regementspastorsbefattning vid ett af mina regementen. CJag tackar så mycket,? sade ynglingen, öfversvsllande ef tacksamhet; men jag är inte rågon prest; jag bar ännu långt qvar innan jag blir prestvigd.4 Ja, hvad betyder det?4 sade öfversten; 4ni har tonsuren och kaftanen, och det är nog; ja, mer än nog. Men jag kan inte läsa messan ; jog kan inte bikta eller predika; jag kan inte göra något af det som man fordrar af en prest. Nej, vill pi inte i stället vara god och låta mig bli soldat? Nå, må så vara då,t medgaf öfversten, hvars sinne för skämt till den grad kittlades af ynglingens naiva allvar, att han hade i högsta grad svårt att låta bli att brista ut i skratt. Vill pi gå in vid infanteriet eller kavalleriet? Vincenzo öfverlade ett ögonbliok; derpå sade han blygsamt: Vid infanteriet. . Det är bra — men först vill jag säga några varnande ord. En soldat har, som ni vet, ingen egen vilja — passiv lydnad är hans valspråk, att blindt uträtta hvad han blir befalld, hans pligt. Så t. ex. om ni skulle få se mig handla eller höra mig tala på ett sätt som möjligen kunde synas er tvetydigt, så är det er pligt att hålla er mun och taga för pifvet att allt hvad jag ör och säger är för landets bästa. I annat all farväl med krigstukten; och som vi nu