Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 3

vidd. I den närmare utveckliogen af Mills I tankar i detta ämne får granskaren, utgifvaren sjelf, tillfälle att yttra sig om ett slag af samvetsoch tanketvåag som, ebura ej medgifvet i lag, ofta kan verka och verkar fullt ut lika hämmande på den endliza utvecklingen. Han yttrar: Genom några exempel visar Mill, huruledes man icke en gång i vår tids fria England helt och hållet afhållit sig från religiösa förföljelser. Lagarne i England äro dock på det hela temligen liberala. Så mycket större tvång mot olika tänkande utöfvar den allmänna opinionen. Ett sådant förtryck är i vissa fa!l långt farligare än stränga lagbestämmelser. Genom allmänna meningens ofördragsamhet dödas visserligen ingen, ej heller utrotas derigenom alla nya ksigter elt och hållet; mer menniskorna tvingas att skyla sina tankar och att afhålla sig från hvarje allvarlig ansträngning för deras utbredande. Detta alstrar en slapphet och feghet, ett enda begär att framför allt få vara i ro och andra liknande egenskaper af förderfligaste art. Djerfva, öppna och fullt ärliga karakterer blifva under sådana förhållanden allt mera sällsynta. Det är emellertid icke de olika tänkande, de egentliga kättarne, hvilka mest lida under ett sådant meningstyranni, utaa mängden af dem, som icke äro kättare. Deras själar hopkrympas och kufvas tidigt samt kunna alls icke utvecklas till följd af deras fruktan för kätteri. Huru många unga män, af naturen danade till sjelfständiga forskare, hämmas ej mu i gin bana, derföre att de icke våga på egen hand öfverskrida vissa af opinionen föreskrifna gränser. Inom dessa gränser röra sig deras själar med tunga och sofistiska tankar. Ingen kan vara en stor tänkare, hvilken icke såsom sådan erkänner för sin första pligt att följa förnuftet till alla de slätsatser, det må leda honom. Sanningen vinner mera genom misstag af en men: niska, som med vederbörliga studier och förberedelser tänker för egen räkning, än genom sanna meningar hos personer, som blott hysa dem derföre att de ej våga tänka på egen hand. Men icke blott för att skapa tänkare, utan för hela nationens andliga lifskraft och verksamhet är fullkomlig yttrandefrihet af nöden. Der de högsta menskliga angelägenheterna genom lagen eller opinionen uteslutas från diskussion, kan man sj hoppas att finna något högre andligt lif hos folket. Etter denna uppsats, som utgör en värdig början för tidskriftens verksamhet och tillika kan sägas i sig utgöra det bästa program, följer en afhandling af Victor Rydberg om tJehovah-tjensten hos Hebreerna före babyloniska fåogenskapen, Författaren visar här, med den styrka i bevisning man är van att fiona hos honom, att den judiska monoteismen, i den form och utveckling hvari den nu vanligen uppfattas, alls icke var detta folks ursprungliga religionskult. Den äldsta israelitiska kulten var, liksom de andra orientaliska folkens, en dyrkan af en nationel natur gudomlighet, söm först vid en sednare tid, strax före fångenskapen, genom en nödvändig reformation förvendlades till en rent andlig gud, ehuru ännu, genom en märkvärdig kompromiss med de gamla föreställningarna, behäftad med många! antropomorfliska utväxter. Den skildring författaren här ger af denna stora omhvältning sprider ett klart ljus öfver mycket som hittills verit dunkelt och motsägande i Gamla testamentets skrifter och afslöjar den utan efbrott forilöpand: historiska tråden. Endast någon gång, såsom i hypotesen att den gamla Jehovah varit solguden, synes oss bevisningen ej fullt öfvertygande. Häftet slutar med ett stycke i bunden satil af Orvar Odd, kallade Mszurkan, utgörende första sången i ett större otryckt skaldestycke tKasimira4, och utmärkt af den emidiga grace och oöfverträffade lätthet och fulländning i formens behandling som en gång blitvit ett utmärkande kännetecken på allt hvad denne författare, vare sig i bunden eller obunden stil, frambringar. Den kritiska afdelningen af tidskriften, en af dess vigtizaste, omfattar denna gång anmälanden af några på sista tiden utkomna arbeten, deribland det sista häftet af Fryxells Berättelser. De sista bladen upptagas af notiser, hvaribland en lemnar en kort skil dring af den i konsthistoriskt hänseende högst märkvärdiga Råda kyrka i Wermland, som förskrifver sig från början af 1300talet, Vi upprepa att tidskriftens början ger an ledning till goda förhoppningar och gör henne i hög grad förtjent att af allmänheten mötas med välvilja och uppmuntran. Konkurslagen, jemte dithörande författningar, med anmärkningar och sammandrag af det kvfexdsakligaste, som domstol och parter hafva att dervid iakttoga, utgifoen af L. ÅA. Weser. Det är ett ledsamt förhållande, men det är nu en gåog så, stt det är få grenar af lagstiftningen, om det ens är någon, med hvilken det är så vigtigt for hvarje affärs: : man att göra sig i viss mån förtrogen, som l: konkurslagstiftningen. Derföre, när en ny j: konkursleg träder i kraft, hvars bestämmelser i höget värent!iga delar afvika från dem, ). som — hittills vårit gällände, måste också l! hvarje afferemån djupt känna behofvet ef! någon vägleduving i denna låbyrint af paragrafer, i hvilken han, en sådan föruten,! lätt råkar vilse — och till följd deraf låteri:t komma sig till last misstag eller föreummel1 ser, genom hvilka förluster kunna tillskyn-. las eller ansvar dräbba honom. ÅAfven förj. domsren, som skall tillämpa den nya lagen, torde en sådan vägledning vara icke mindre jr oehöflig och nyttig. Utan tvifvel skall alltså den bok, hvers titel vi ofvan angifvit, blifva 1 särdeles välkommen. Såsom ledamot å den ii fdelning af Stockholms rådhusrätt, hvarestit konkursmål handläggas, är rådman Weserls utan tvifvel att anse såsom en af våra mesti( förfarna konkursdomare och de anmärkoin! sar han vidfogat i afseende å hvad som är a utt vid den nya lagens tillämpning anmärka, ! idagalägga ew han genom et noggranit il itudium af densamma sökt göra sig likajs örtrogen dermed som kan varit det med den it hittills gällande. Författaren uvpvlyser i ett företal. att de s