Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 3

KAPITLET VII Början af en nyvärfvad rekryts erfaren betsrön. Dagen lutade mot sitt slut, och inem en half timme skulle mörkret vara tillräck. ligt starkt för att skydda Vincenzo från ait blifva sedd och igenkänd. För öfrigt be kymrade han sig numera föga öm hvem han mötte; han var i bans mejestäts fjenet och under beskydd af en man, som icke skulle tillåta att man gjorde honom någon förtret, I sin godtrogenbet och oerfaren. het tviflade den fantasirike ynglingen icke mera på verkligbeten af sin värfning, än om ban blifvit värfvad af kung Carl Albert i egen person. Och om någon hade kom. mit och sagt honom att den man, hvars minsta ordhan lyssnade till ochtrodde på, som på evangelium, icke var någon öiver. verste, utan endast en skälm och bedra. gare, som blott ville förtjena penningar på ynglingens ärliga ansigte, kan man parera tio mot ett på att han skulle hafva skrattat helt föraktligt åt både snklagaren och anklagelsen, och endast fattat en änöu större tillit till charlatanen. Vincenzo kände sig helt allvarligt stämd, såsom en samvetsgrann yngling väl måste göra, då han tagit det företa vigtiga, j:. afgörande steget i sitt lif, och till fullo 1aser hvilket ansvar han åtagit sig. Hans tankar dröjde länge och ömt hos palatsets invånare. Kanske skulle han aldrig mera återse dem — en stopp satte sig i hans bals, då han tänkte sig denna möjlighet — kanske var det bestämdt att han skulle falla i striden! Nåväl, må så ske; de skulle åtminstone icke ha något skäl att blygas öfver honom, Emellertid fick han ej föma dem i okunnighet om hans närvarande öde, han var söker om att de voro oroliga för hans skull — isynnerhet mile Rosa, som visste i hvilket ärende han hade begifvit sig till Ibella. Hen skulle skrifva vid första tillfälle som erbjöd sig — bedja