Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 3

lighetslektyrs, så råkar hans påstående i strid icke blott med alla utmärkta literaturhistorikers omdöme, utan äfven med den omständigheten, att förträfflige utgifvare och förklarare, en Fanfani m. fl. och fögt ansedde öfverssttare, en Karl Witte, Barbier m. fl., ännu efter ett haft årtusendes förlopp egna arbetet oförtrutna forskningar och mödor; något som väl knappt vore möjligt, om det gällde en 4hufvudsakligen blott liderlighetslektyr.s Att Decamerons svenske öfversättare ej heller i vårt land står alldeles ensam om sina både här och i inledningen till arbetet uttalade åsigter, kan bevisas bland annat genom en recension öfver förra delen af Decameron på svenska, i tidningen Nya Dagligt Allehanda för d. 21, 22 Febr., 1 Mars 1862, af den aktade signaturen A. L. Undertecknad vågar jemväl hoppas, att flertalet tänkande läsare, som behagat skänka hans öfversättning af det ypperliga verket någon uppmärksamhet, skola i hufvudsak instämma med honom. Det inskränkta utrymmet i en tidning tillåter ej ett vidare utveck!ande af flera här blott vidrörda frågor; men undertecknad vill dock tro, att det anförda kan vara nog för att gendrifva det i Aftonbladsutgifvarens förklaring afgifna omdömet öfver det ifrågavarande arbetet, Stockholm d. 7 Januari 1864. C. Eiehhorn. Vi ha ieke velat förvägra insändaren att få plats för ofvanstående, ehuru vi icke kunna rätt fatta, hvarföre han just nu kan anse sig ba någon anlednivg att reklamera mot ett kortfattadt omdöme i en rättegångshandling, hvilket redan förut utförligare blifvit uttaladt i vårt blad uti en anmälan af ifrågavarande öfversättning. Vi anse oes böra med anledning af denna skrifvelse böra yttra ett par ord. Vår anmärkning har varit riktad icke emot öfversättaren, icke ens emot sjelfva utgifvandet på svenska af denna bok, vi ha endast påpekat det faktumatt dette arbete i svensk drägt icke är till gagn och o:tte; utan långt mera till skada. Översättaren är en man med estetisk bildning och med ett i hög grad utveckladt litterärhistoriskt intresse, så att vi mycket gerna föreställa oss, att han ensamt sett företaget ur det litterära instressets synpunkt oeh sträfvat att fullgöra sitt arbete så troget emot originalet sot möjligt, och rättvisan fordrar att erkänna, det han icke såsom ätskilliga franska öfversättare genom ett ytterligare atimnålande af detaljerna gjort skildringarne ännu mera grofva och osedliga; men han torde dock näppeligen kunna göra anspråk på att i sin öfversättning kunna bevara den oaivit, som åtskilliga af skildringarne egai originalet, eller neka att dessa i svensk drä taca sig ojemförligt mera cyniskt ut. Vi ha icke tillförne förnekat och vilja icke förneka det stora litterärhistoriska intresset af Decameron, hvilket oekså förmått så många forekare och kritici att sysselsätta sig der. med, efterforska källorna till detsamma och skrifva kommentarier deröfver. Men ett sådant intresse förutsätter ovilkorligt en viss grad af litterär bildning och de personer i vårt land, som ur sådan synpunkt behöfva göra bekantskap med dessa Boecaceios noveller torde snart vara räknade och lätt kunna inhemta nödig kännedom om dem genom det italienska originalet eller tyska och franska öfversättningar. Den svenska ötversättningen måste sålunda, då för öfrigt en publik med mera omfattande litterärt intresse här är mycket liten, mera uteslutande vara afsedd för dem, som icke ha något litterärt intresse. För dem blir boken ingening avnat än liderlighetslektyr och deras ofgrepp om det som är godt och tillständigt i litterär väg, må-te helt och hållet förvirras, då de dertill höra, att detta arbete är någonting af prima sort, någonting klassiskt fösträffligt, Om öfversättaren vill göra sig underrättad, skall han utan tvifvel erfar, tt af 100 personer som köpt boken bestå )9 af bodbetjenter och annan ungdom, som visst icke afse att i densamma finna någon poesi eller anledning till litterära betraktelser. Med all tillbörlig aktoing för Boceaecio såsom novellens fader och för hans Decameron såsom det första spirituelt konst. ärliga försöket på prosadiktens område, så torde öfversättarens upphöjande af densamma till ett novellistikens evinnerliga mönter tåla vid mycken afprutning. Man beöfver icke vara det ringaste pryd, man behöfver icke skygga tillbaka för det menskigt naturliga eiler vara anhängare af den vanständiga skenhelighet, som sömmar kåpor och byxor åt den antika konstens idela gestalter, för att finna Decameron vara så cynisk och innehålla så ohöljda framställningar, icke af frisk sinnlighet utan af en verkligt förskämd och på den vidunderliga iderlighetens område sig förirrande inbillningskraft, att det icke är möjligt att ha en ådan bok liggande framine, att äfventyra att runtimmer och barn :skulle bläddra deri. )fversättaren inser detta utan tvilvel sjelf, y han säger i sin inledning att den utgjort n fyndort för författare affräcka och otukiga skildringar?, och Boecacceio insåg let äfven. ty han förtröt i en sednare peiod af sitt lif bittert, att han skrifvit detta rbete. Det var också endast undantagsörhållanden som kunde göra, att ett sådant rbete kunde uppstå och bli hastigt spridt ch omtyckt. Det kan endast förklaras geiom den svära pestejukdom, som på den tien rasade i Florena och genom den fulltändiga moraliska upplösning som den framallade, så att — enligt Boceaceios eget ttranda — hvarken gudomlig eller menskig rätt längre aktades, och de som qvarefde öfverlemnade sig åt den allra tygelösaste sedeslöshet, hvilken också det laraste afspeglar sig i dessa skildringar, omförfattaren till en del lägger i munnen å ädla, bildede fruntivumer, och som stå i n egendomlig kontrast till den erotiskt senmentala tonen i en del af berättelserna, amt fill den voetiska ram. som omsluter