Aftonbladet – 7 januari 1864, sida 2

på terrassen; men då efter tio eller tolf års förlopp till alla dezs öfriga lockelser äfven lades den af musik, kunde man för en per son, som promenerade i borgens allter, räkna tio i palatsets. Ett visst antal men: niskor, tillräckligt för att gifva ett slags sken af täflan, besökte emellertid borgens mark, isyanernet bondqvinnor ifrån bergen, hvilka måhända aldrig hade sett en biskop eller voro i synnerligt bebof af biskoplig välsignelse. Nu, då det på förhand var väl kändt alt denna magnat skulle uteblifra, öfvergåfvo dessa frorubjertade individer bor gen, och på af.onen rådde der ostörd tystnad redan långt före afbränrandet af det vanliga fyrverkerict på palatsets gård. Alla merkisens gäster bade rest i skymningen, med undantag af grefven och marchesino Federico; alla herr advokatens gäester, med undantag af tre -— kaniken, predikanten för dagen och intendenten — stannade qvar öfver nallen. Långt efter sedan borgen var försänkt i mörker, strålade ljus ur alla fönster i palatset. Sålunda slutade tillställningarne för en dag, som väl lämpligen kunde bära såsom motto markisens latinska citat: Cedant arma toge KAPITLET V. Vincenzo bär sig åt som en tok Omkring klockan tre påföljande dagens eftermiddag satt Rosa i belvederen, nennes älsklingsplats vid denna timma, ifrigt sysselsatt med den börs, som vi en gång förut sett i heunes händer. Uppståndelsen och bestyren i anledning af festen hade hindrat framåtskridandet af den tillämnade gåfvan, hvars fullbordande var så mycket mera bråd skande, som den, åt hvilken den var bestämd, skulle lemna palatset tidigt följande dagen för att återvända till seminariet i Ibella. Vi vilja nämna att belvederen ut gjorde gränsen af hennes fars egendom på denpa dess östra sida, och utt derbortom vidtog borgens mark, sakta sluttande nedåt