Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 3

J, P. H., hvilken deltagit i Nordamerikanska inbördes kriget allt från dess början: Ombord å Förenta Staternas transporlångfartyg Navigator, Tennesseefloden, nära Paducah, Kentucky, den 26 November 1863. ji Sedan jag i våras skref till eder, bivistade jag den stora bataljen vid Chancellorsville. Om slaget vidiBuena V stai Mexico, der den gamle general Scott slog mexikansrne, säger historien, att det var den lyckligaste kombination af misstag. Om slaget vid Chancellorsville kan sägas, att det var den olyckligaste kombination af samma sort. General Hooker visste ögonskenligen icke hvad i all verlden hän skulle göra med 120,000 man. Hans underordnade generaler voro ej stort slugare. Soldaterna slogos med bjeltemod i sex dagar, men förgäfves. Utanledning, utan understöd kunde de ingenting uträtta. Den stora arimen var så disponerad, att icke en enda bataljon fånns att tillgå att understödja en svag punkt. Alla voro i livien — linien var 10 enocelska millång. Detvar att stå till sista roan eller falla. Den elfte armekåren, mest ty skar, fumno på en tredje utväg, nemligen att springa sin väg, hvilket höll på att förstöra alltsammans. Den 1 Maj med bomber omkring öronen var en nymodighet. Jag var ute i skogen med mitt kompani och tiraljerade. Jeg var illa ansatt af krypskyttar för en stund, men när mitt folk började bruka allvar, hb. e. bajonetten, togo de till lötterna. Sedan den dagen har jag ej luktat kratrök. Den 2 Juni återkommo vi med återsioden af vårt regemente till Newyork. Vår tjenstetid af två år var ute, och vi fingo afsked. Min ga-.ule kapten Grower, gom tnder tiden avancerat till major. blef nu utnämnd till öfverste med tiliständ att värfva ett nytt regemente under den gamla nummeröa (17.) Jag blef utnämnd till kapten, likväl utan att få fullmakt förr än mitt kompavi var fullt. Jag började genast värfva, men tiderna voro dåliga, emedan konskriptionen sattes i gång samtidigt, och de konskriberade betalte mer för legokarlar; än vi kande betala våra rekryter. Hela somma ren förgick. Jåg hade värfvat folk no för tre kompenier, men arrangemenlerna i barackerna voro sådana, att tre fjerdedelar af hela subberten rymde. Slutligen sam: mänslogos fyra regementsbitar till ett helt: Vår öfverste erhöll befäl öfver det hela. Jag hade ett kompani färdigt, men en kapten af vårt gamla regemente (som varit kapten, medan jag ännu var serzeant) var ej så lycklig. Öfversten erbjöd mig edju tänsplatsen, som jag alltid eftersträfvat. Jug var glad att få den oci öfverlemnade kaptenskapet till mr Hilbert. Alltså är jag nu förste löjtnant och adjutant i regementet. Det kejlas det Sjuttonde regementet NewYork veteran-infaatery och har zuäv uniform, mörkblå jacka, väst och vida byxor med röda sirater, samt röda mössor och skärp. Som veteraner bära vi en guldgalon på rockärmen — gemilt skall det vara! Vi skickades till Washington, derifrån på jernvög till Cincinnati och vidare på ångbåt utför Ohio och uppför Tennessee floderna till en lien plats, kellod Eastport i Missisippi, der vi efter några dagar funno oss omringade ;ä alla håll af en tiodubbelt starkare fiende. Vi krallade oss ombord igen och äro nu på väg utföre floden. Vär destination är Nashville i Tennessee, der vi skola stöta till general Grant. Hans armå anses såsom den der skall afgöra saken, och säkert är att krigets slutliga utgåsg hufvud: sakligen beror på den kommande stora ba taljen nåra Chattanooga. Vi ha emellertid fött se oss om i landet. Från Washington till Cincinrai foro vi på jeroväg, den så källade Boltimore and Ohio Rail Road, tro ligen den krokigaste jeraväg i den kända verlden. Den pår : enom ett vildt, skogigt land, öfver Alleghaay bercen, öfver djupa klyftor och genom ändlösa tunnelar. Den är ett slående bevis på yankee tilltogsenhet och envishet. Cinucinoati är en stor, vacker, tråkig stad, full af stenkolsrök ech uffärer, men också ingenting ennat. En dansk upotekare bjöd mig på svensk punsch, och våra röd: mös sor väckte stort uppseende. Ohiooch Ten nessee floderna äro troligen vackra annars, men de riona genom ett flackt land, öfverväxt med skog, som nu på senhösten är löflös samt eer risig och misslynt ut. Det är allt löfträd, men ej gigantiska eker eller skyhöga palmiräd, utan namnlösa, khalfhöga, utrefliga träd, folla med risigs, törniga buskar. Skogen växer ända ned i vatinet, bela vägen utefter, och ger godt ekydd åt guerillas och karnaljer, som smälla af ett skott efter oss då och då Vädret har va1 rit klart och vackert b.la tiden, men skäli gen kallt. Landet är glest bebygdt och husen se ruskiga ut; likaså folket. Jordmånen är rik, men kan ej uppodlag utan enormt arbete. Vi lefva pauvert på so!datrationer. Valtuet är farligt stt dricka, ty det ger främ inger utsot, hvaraf många stryka med. Jag ver illa deran est hvarf en är ou temli ven bra igen, tack vars vår förste batsljonkäkere (för att unvända svensk nomenklatur) loktor Brechan, en norrman! Vi ha en unlerlöjsnvot Oscar Rein och eu förste s:rgesnot, Henrik Irgens, både norrmän, d n sednsre son till general Irgens vid nowska ingeniörbrigaden, En dansk Langkjer, son till rike Langkjeer i Köpechamn, är simpel karl och yckes ej rilvas riktigt. Vi ha också i rel :omentet ea svensk Ikholm, guldsmed från Malmö, en beskedlig karl, som icke talar fn ngelska, men det tar sig väl med tiden. )oktora och jag äro goda bussar. han är