Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 3

Vincenzo med andan i halsen kom spriaande från belvedsren och berättade att borgen var på väg då, och först då, gaf herr advokaten signal åt sitt sällskap att bryta upp. Sjelf gick han i spetsen med intendentens fru vid sin högra arm och bållande sin dotter med den andra. Oin vi sade alt han icke kände sig litet stolt, så sade vi icke rena sanningen; men han lörsökte emellertid att endasi se välvillig och lycklig ut. Han behöfde ej heller anstränga sig mycket för att göra det, ty naturen hade omisskänligen ämnat honom att vara både det ena och det andra, om blott regeringen och hans grannar ville tillåta honom att vara det, Rosas far var en högväxt, rödkindad, ännu ganska vacker karl, endast med en liien fallenhet för fetma. Om han ej Hade gått litet lutad — en följd af vana och icke af år — skulle man hafva sett få män som kunde bära sina sex och femti med större lätthet än han. Om han, som sagdt, ej hade gått litet lutad, och hanas gäng stått i litet jemnare förhåNande till hans lekamen, eller med andra ord, om hans steg hade varit litet längre, skulle han verkligen afva sett riktigt stätlig och befallande ut. Hvad angick hans leende och sätt att belsa på folk, eå kunde ingenting vara mera jatagande. I skärande kontrast deremot voro anföra rens för det andra pårtiet — det stormande artiet, såsom herr advokaten ej kunde låta li att hviska till damen vid hang arm — hålining och sätt att vare. Styf och rak och med ett så martialiskt utseende som: bans korta växt, hans vida uniformesbyxor och temligen löjliga hårpiska ville tillåta,! anförde markisen sitt sällskap som om det hade burit af till en drabbning i stället för en messa. Mager, torr och sktumpen, samt med hlickar, som vanligen liknade dolkstygn, sådan var mårkisen. Vid hans arm hängde fru generalskan, det enda exemplar af det