Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

vertala sig att våga lifvet, i den fasta tra att ett nytt underverk skulle rädda benne Denna förklaring synes mig ganska naturlig och möter blott; en enda svårighet, den näm igen att Giacometto säkerligen icke skulle tillåtit sin hustru undergå ett så förfärligt prof. Men äfven uten hans vetskap kunde det försiggått. Kort efter bröllopet måste ju den olycklige unge mannen, som vanligt. begifva eg upp i alpdalarae med sina hjor dar och i hans frånvaro kunde hans hustru sålunda bli öfvertalad att offra sitt lif Jag tvillar sä mycket mindre på att denna förklariog är den riktiga, som ännu vid en af de ensliga stigarne bland alperna visas en kulle, kallad Giacomettos graf. Sagan berättar att Giacometto var en herde, som häruppe under en sommar betade sin hjord, hvars öäterkomst man om hösten förgäfves väntade. Hans vänner besökte honom och bådo honom komma hem, men han fycsvade ej till deras böner och qvarlemnades i sin koja med några förråder för vintern. Följande vår fann man hans döda kropp alldeles förfrusen, han begrofts då i den ödemark der han sökt och funnit döden, AE KOSTA SENS En predikan om yttersta domen på 1680talet. Det var icke så ovanligt i fordna tider att presterna på landsbygden stundom predikade på ett sätt, som nu skulie anses hvarken pas: sande eller uppbyggligt, och begagnade uttryck, som då ansågos för verkliga kraitoch dunderord, men nu skulle ådraga den prest, som brukade sådana, skarpa tillrättavisningar. Då var man icke så noga; man fordrade att en prest, som skulle hetas duga, borde ha kraft både i röst och arm, för att genom ett dundrande tillrop och mellanåt ett väldigt slag i predikstolen väcka syndaren till besinning af hvad hans frid tillhörde. Ju skarpare orden voro, ju mera ansågs presten vara Lål till präkti, hoc est dug