Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

mycket uppseende både i Italien och Frankrike, hade hertigen och abboten båda begärt att konungen af Frankrike skulle straffa de båda rånaroe. Men franska hofvet nekade att gifva hertigen och abboten upprättelse (alt den sköna Alda och hennes familj med rätta kunnat fordra en sådan, derpå tyckes vår krönikeskrifvare elis icke hafva tänkt), emedan det förklarade hela underverket både omöjligt och osannt. Och på det sättet slutar berätielsen om den skö na Alda. Hvarje förståndig läsare bör deraf med. temlig saunolikhet kunna antaga, att de båda älskande i lugn oeh fred och ömsi dig kärlek tillbragte sin återstående lifstid. Mepv hrad mig beträffar, Ian jag aldrig, då jag en gång fattat intresse för personerna i en berättelse, åtnöja mig med att genast efter brölloppsdagen förlora dem ur sigte. Mitt missnöje med den ifrågavarande krönikeskrifvaren är så mycket större, som ännu i trakten, der denna händelse tilldrog sig, fortiefva åtskilliga sagor och traditioner, som låta historien slutas på ett helt annat sätt. Alla dessa låta Alda af högmod fresta Gud med att för penvingar ånyo försöka det farliga eprånget, hvilket denna gång kostade benne lifvet. Det synes mig emellertid otroligt ait Alda, hura okunnig hon än måtte vara, huru 3tolt och högmodig som helst, skulle för någon slags belöning velatvånyo utsätta sig för en så ögonskenlig lifsefara. Snarare skulle jag tro att då abboten begärde rättvisa vid franska hofvet och denna nekades, på grund deraf att underverket aldrig egt rum, torde man å ömse sidor beslutit att miraklet borde göras om för att slita tvisten, samt att den stackars Alda, redan förut, som vi sett, något böjd för fåfänga och stolthet, låtit öf