Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

lt sammans tager en ända med förskräcelse. Författniogen af den 18 November kall, om den blir olagligt upphätd. leda in vå en hel bana af olagligheter, hvilken an-! .0gen måste tvärt afbrytas eller sluta med illiotetgörelsen af alla vära borgerliga frioch rättigheter, med absolutismen eller Schieswig-Holstein4. Ett sådant steg szulle nycket saart visa sig, såväl i afseende på nsom utlandet, vara ett olycksdigert miss a EOch tror man slutligen att det danska folket, efter att nu hafva i nära 15 år åtnjutit en vidsträckt borgerlig och politisk ribet; efter att hafva försökt och stärkt sina krafter och lärt känna sig sjelf; efter tt hafva befästat friheten och lärt känna dess rälsignelse genom en lång följd afreformer och framsteg i nästan alla det offentliga och borgerliga lifvets riktningar; efter att det har så många gånger blifvit besviket i sina förboppningar, gjort så många nära gående eftergifter och så många sorgliga erlarenheer samt ändtligen trott sig hafva nått slutet på den långa, mödosamma banan genom att se en lifskraftig och god, gemensam författniog för Danmasks rike färdig — att det, säga vi, tälmöagt skall finna sig iatt denna omstörtas innan ännu har trädt i kraft: att ett helt anndt system än det, hvarför vi hafva uthärdat och offrat så mycket, kommer till genomförande; att män, som till höra en minoritet och för hvilka flertalet af folket hvarken bar aktning eller förtroende, bemäktiga sig staterodet och föra oss in på en ännu långt mera förödmjukande och förderflig bana än någon af deras företrädare någonsin har följt? Tror man att danska folket med öppna ögon och händerna i kors som en fårhjord skall antingen låta duifva sig in i en absolutistisk helstat, som ej kan blifva annat än ett ömkhigt hit och dit drifvande rö i våra såkallade mäktiga vänners händer, eller skall stå och se på att det Slesvig, för hvilket dess blod har flutit un: der ett tweårigt krig, hvilket hela folket fasthåller med sjelfuppehålleleedriftens styrka och som det nu åter står färdigt att kämpa för till det yttersta, utlemnas utan strid, utan blod, utan ansträngning, blott af fruktan och feghet, åt våra fiender för att aldrig fås tillbaka? Tror man det, så befinner man sig i en mycket farlig irringMen måhända menar man icke så illa — vi vilja ätminstone tillsvidare icke tro det — mårända har K. M. afskedat sina ministrar blott för att visa de påträngande främmande sänvdebuden, att det icke är hans personliga vilja, som bestämdt motsätter sig deras fordringar, utan att det är honom omöjligt att finna rådgifvare, som vilja efterkomma dem. I sådant tal! skall H. M. sannolikt om några dagar återkalla siva samla rådgifvare —— vi hoppas dock att emiral Bille skall tappas bort på vägen — och återinsätta ministren. Detta alternativ är onekligen lyckligare än det här ofvan förutsatta, men ifall man tror att det företagua experimentet då skall vara alldeles oskadligt; ifall man tror, att det icke skall hafva försvagat rikets yttre ställning och blot:ställt konungamakten, så tro vi äfven att det är — ett misstag. Vi sluta med en bön till våra medborgare, hvilken vi äro förvissade att de skola uppmärksamma och uppfylla: att de må med fullkomligt lugn afvakta den inträdda krisens utgång. Ställningen är så farlig, att demonstrationer, som under andra omständigheter kunde vara oskadliga eller vyttiga, i detta ögonblick alldeles icke böra använ das. Men å andra sidan bedja vi dem lika enständigt, att med spänd och oafbruten uppmärksamhet följa den började utvecklinsen, och, så snart den tager en hotande vändning, inbördes allvarhgen öfverväga hvad danske män, som älska sitt fädernes land öfver allt annat, böra företaga för att värja dess frihet, rätt och ära.? Öfver samma ämne har Dagbladett en längre uppsats, hvaraf vi meddela slutor den: Vi förvänta med säkerhet, att händelsernas brusande ström snart skall öfvertyga H. M:t konungen, att den utsigt till räddning, som den europeiska fredens brutala väktare hafva föregycklat honom, är be: dräglig och att den döljer mycket stora faror för kronan och landet. Konungen kan icke i detta ögonblick genom någon handlipg, som går ut på mindre än medgifvandet af ett Schleswig-Holstein, vinna sina yyska undersåter och besvärja den från fys. laod hotande faran. Hvarje annan eftergift är vanmäktig emot söder och beröfvar honom från danska nationens sida den fulla tillit, den fast rotade hävgifvenhet, förutom hvilken striden blir hopplös. Ar konungea ense med sitt folk, mötas deras bjertan och tankar ärligt och trofast, då kan ännu allt få en god utgång, och Dan mark kan för andra gängen gå segrande ur en strid med den tyska öfvermakten. Tidens hjul står icke stilla, ya händelser kunna såsom genom ett trollslag förändra xonstellationerna, och den rätvfärdige Gulen sviker icke, liksom jordens hjertlösa makter, ett folk som enigt, ihärdigt och oförtrutet strider för sin rätt, sin ära, sitt if. — XX — Vid genomläsniogen af Dagligt Alle andas försök i går att försvara sitt förlugna påstående om regeringens obefogenhet tt nedsäita tullar, är det omöjligt att icke sänna vämjelse vid den oförsynthet, hvarned all aktning för sannfärdighet åsidosätes, och hvarvid uppenbara vrängningar i ramställningen begås. Då hr Weern uti röteborgs Handelstidning låtit införa ett ut rag ur rikets ständers skrifvelse 1830, der let heter, att rikets ständer till K. M:t ?öfrerlätna rättioheten att efter vederbörandes hö