Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

HO — Vid genomläsniogen af Dagligt Alle handas försök i går att försvara sitt förflugna påstående om regeringens obefogenhet att nedsäita tullar, är det omöjligt att icke känna vämjelse vid den oförsynthet, hvarmed all aktning för sannfärdighet åsidosätfes, och hvarvid uppenbara vrängningar-i framställningen begås. Då hr Wern uli Göteborgs Handelstidning låtit införa ettut drag ur rikets ständers skrifvelse 1830, der det heter, att rikets ständer till K. M:t öfverläto rättigheten att efter vederbörandes hörande minska eller nedsätta den i tullbevillniogstaxan utsatta tull?; så förmener D. A. att detta bevisar just motsatsen af hvad som pästås, eller att regeriogan 72 eger att i allmänhet nedsätta tullar. säger D.A , detta var ett medgifvande goals för till. ället, med anledning der regeringen hjelp!?, att bulia på Jenna gaf snart vika för de upprepa zen och två soldater störtade in i rumme:; arikande och larmande som om de varit fem eller sex. Hubert sprang upp, men råkade i brådskan att stöta omkull grytan i spisen, af hvars innehåll elden nästan helt och hållet släcktes. I mörkret och förvirringen lyckades den ena soldaten få fatt i Alda och binda ea duk för hennes mun, hvarpå den andra 10g henne i sina armar och bar bort henne. Hon hade dock uppgifvit ett rop om bjel och hennes föräldrar skyndade fram till henve, men kunde ej hindra soldaterna att komma ut med sitt rof, Hubert drog sitt svärd och sprang efter röfrarne, liksom för att förfölja dem, ropande: SSkurkar, bofrar, halt!4 Naturligtvis åtlyddes icke denna befallning. Allt hade således gått förträffligt. De båda röfrarne hade icke blifvit igenkända; Hubert hade uppträdt som försvarare för den sköna Alda, och folket, som trodde alltsammans vara en af soldaternas vanliga våldsgerningar, frågade blott efter enskildtheterna dervid, utan att göra något för att hindra eller straffa rånarne, Soldaten bar således den stackars flickan ungefär hundrade steg derifrån, utan att blifva förföljd. Men som Alda var ung och kraftfull samt oupphörligt sökte befria sig och som hon dessutom ej var någon lätt börda, tröttnade snart den som bar heune och nedlade henne ett ögon-, blick på marken för att binda hennes han-: der, hvarefter båda soldaterna skulle bjel-1 pas åt att bära hennd. Men knappast i.ade hon vidrört marken, förrän hon med en: snabb och kraftig rörelse stod på sina föt er, slet sig ur de förvånade soldaternas händer och ilade bort uppför klipporna på, de farligaste och otillgängligarte stigar,