Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

klarat det alldeles omöjligt att ministeren kunde, vare sig tillstyrka ett sådant steg eller medverka till dess utförande genom riksrådets inkallande. Till följd deraf att konungen det oaktadt stått fast vid sitt uppsåt, har sedermera, torsdagen den 24 på förmiddagen, hela ministeren ingifvit sin atskedsansökan, som blifvit bifallen. Hvem H. M. utsett till dess efterträdare, känner man ännu icke; man vet blott, att geheime etatsrådet Andre varit kallad till konungen, men nekat att bilda en ny minister. I går eftermiddag berättades det, att inkallandet af riksrådet åter var öfvergifvet. Vi inse sannerligen icke heller huru det skulle vara möjligt att midt i julen och få dagar efter det riksrådet åtskilts få tillsammans en för fattandet af grundlagsenliga beslut fulltalig församling, eller, om det lyckades att få den till stånd, huruledes den skulle, på de par dagar, som återstå innan ärets och riksråds månadens slut, kunna fatta ett så tänkvärdt beslut. Men, om tillräcklig tid funnits, skulle likväl antagandet, att riksrådet komme att gå in på detta beslut, när det föreslogs af en regering, hvars politik var. och måste vara en helt annan än den föregående re geringens, ha visat sig vara ettstort misstag. Såframt riksrådet nu icke inkallas, så finnes ju icke heller någon möjlighet att uppfylla det engelska sändebudets exempellösa fordringar på den väg, som H. M. konun gen betonade i sitt yttrande till de honom på julaftonen föreställda officerarne, nemligen på laglig väg. Frågan blir alltså, om det kunde vara H. M:ts eller någon annans afsigt, att utföra det utan riksrådets samtycke eller på olaglig väg. Ar detta icke fallet, så se vi ingen anledning till ett ombyte af rädgifvare;y ty att Tyskland skulle lugnas blott och bart genom en namnföräodring, utan att systemet förändrades och författoingen af den 18 November suspenderades, skulle helt visst också vara — elt stort misstag. Vi förutsätta ogerna, vare sig alt konungen skulle kunna af något slags inflytande läta förmå sig till att besluta ett olagligt steg, eller att han skulle kunna finna rådgifvare, som vore villiga att åtaga sig ansvaret för ett vådant; men låt oss dock pu antaga denna möjlighet, för att få anledning till att diskutera den. Tror man då, att Tyskland skulle låta sig nöjas dermed? Eller tror man att de bemedlande makterna, England och Ryssland, hvilka fordra detta steg, ifall Tyskland icke funne sig tillfredsstäldt utan framkomme med nya fordringar, skulle träda upp på ett bestämdt och aktivt sätt till Danmarks försvar? Vi äro fullkomligt öfvertygade att, äfven om hr von Bismarck skulle vara benägen att hejda rörelsen, efter denna eftergift skulle han icke kunna det, emedan Tysklands mellanstater uppenbarligen begagna den preussiska regeringens impopularitet, för ait tilltvinga sig en afgörande röst i denna sak; och att deras ändamål icke skulle blifva uppnådt genom suspensionen af Novemberförtattoingen, det synes tydligt nog deraf att den augustenborgska pretendenten proklameras i Holstein inför de sachsiska truppernas ögon och under deras beskydd. Men äonu mindre kan det antagas att England eller Ryssland skulle fälla en enda bajonett för att hejda den tyska rörelse som Preussen och Österrike ej kunna beberrska. De göra hvad de nu göra endast och allenast för att upprätthålla freden så länge som möjligt; uppnå de icke detta ändamål, så skola de två sina händer och säga: Vi kunna ingenting uträtta; men ingen af de stora makierna skall i detta ögonblick, och kanhända knappast någonsin, lyfta en hand till värt försvar, om än Tyskland öfverfaller oss med det orättvisaste och skamligaste krig iverl den. Allt hopp derom måste helt och hållet öfvergifvas. Om denna förödmjukande och vanärande eftergift biefve gjord, skulle den således icke inbringa någonting annat än våra såkallade vänners medlidsamma axelryckningar och vära fienders förökade hän och förakt, så skulle den blott omstörta hela vår så mödosamt ernådda ställning och sålunda visa sig vara — ett kolossalt misstag. Och tror mau sedan — under antagande af samma möjlighet, som vi ogerna tro på men för diskussionens skull dock förutsätta — att man skulle kunna stanna vid detta enda olagliga steg? Vi tvifla alldeles icke på att, om man verkligen beslöte sig derför, skulle man att börja n.ed söka göra olag ligheten så liten som möjligt och sålunda icke gripa till ett uttryckligt upphäfvande af författningen, utan blott till en sjournering, och dernäst inbilla sig ejelf och andra att man aldrig skulle gå vidare. Men vi förutsäga med full säkerhet att hvarken det ena eller andra skulle lyckas. Åfven om man för den äskade eftergiften kunde köpa sig ett par månaders uppskof med kriget, skulle anspråket efter dessas förlopp återkomma med förnyad kraft; det skulie aldrig mera blifva möjligt att sätta författningen i kraft; ajourneringen skulle blifva fullkomligt liktydig med upphäfvande. Och lika litet skulle man kunna stanna härvid. Derest den gemensamma författningen af den 2 Oktober 1853 icke den 1 Januari 1864 aflöses af den gemensamma grundlagen af den 18 November 1863, och således ingen gemensam författning finnes, så har den förutsättning inträdt, hvarunder nämnde nu ut löpande författning blef gifven, och riksdagen, hvilken sammanträder den 11 Januari, skall då blifva icke blott berättigad, utan äfven skyldig att yrka, det Danmarks rikes grundlag skall lefva upp igen som rikslag. En konflikt mellan regeringen och riksdagen är då oundviklig, och huru skall och kan denna sluta? I händelserna fiunes en logik, mot hvilken de största menskliga l krafter i allmänhet kämpa förgäfves och för hvilken de små och svaga krafterna totalt. duka under. När det första oriktiga steget, den första olagligheten är begången, kommer det mycket mindre an på hvad man vill än hvad man måste. Det första steget drager efier sig det andra och det tredje, utan att det är möjligt att stanna förrä tll anat Unharta cAländåligna afaigtaor