Aftonbladet – 30 december 1863, sida 3

digt åberopar Dike, är dock hennes but I sådant han fattar det, fullt öfverensstär mande med kristendomens främsta och yr persta bud, som bjuder att älska Gud ö ver all ting och nästan såsom sig sjelf. Leontes sjeltuppoffring må nu i ofvan på pekade religiösa stämning hafva en full tillfredsställande förklaringsgrund; visst ä dock att hans uppoffring af blodets ban och den sonliga kärlekens bud skulle vun pit ett ökadt moraliskt värde om dikten lå tit oss bevittna den strid, genom hvilke segern blifvit vunnen, så att vi må känn: att den icke varit honom alltför lätt. Mei likasom vi i det föregående funnit att han beslut var tattadt redan innan pröfningei kommit, så lära vi ock känna, hvad denn började striden kostat honom, endast ge nom en kort monolog i fjerde akten. Hai säger: Min fader jag bestormat, bedt om skonsamhe För Ajas son, vår återkomne herrskare. Förgäfves! Böner, föreställningar och hot Med gudars hämd och vrede, ingenting förmår Beveka nu den aldrig svårbevekte förr. Välan, min tärning fallit: hvad mig förestår, r sätta jern mot Jern, och trots mot trots, att Mot ödet med dess öfvermakt, det rättas malt. Måhända hsde det gifvit mera styrka å kompositionen, mera lyftning och påtaglig het åt karaktärerna om man i stället föl denna berättelse fått inom sjelfva ecenens ram bevittna denna afgörande strid mellan far och son, något som utan svårighet kun. nat ske. Hvad som nu i få ord yttras om dessa böner, föreställningar och hot?, kan lätt undgå uppmärksamheten och förefaller alltför betydelselöst för ett så vigtigt moment. Man kan härtill svara att en sådan scen af uppenbar brytning mellan far och son skulle kunnat efterlemna ett oskönt och störande intryck, men vi svara, att om så är händelsen, att skalden i denna punkt omöjligen kunnat försona konflikten med vår känslas fordringar, så måste det hafva sin orsak deri, att kompositionen i denna punkt döljer en viss svaghet. 1 allmänhet är fjerde akten något mattare, och man tycker sig här stundom förmärka att skalden icke utan svårighet fogat den på gamla dagar fullbordade upplösningen till de för mer än tvenne årtionden tillbaka författade tre första akterna. Så förefaller det i slutet af denna akt förekommande vapepbytet mellan Leontes och Eurysskes icke ullt tillfredsställande motiveradt. Det är naturligt att lifvet icke längre har något värde för Leontes, och att han derföre söker döden, men att Eurysakes, med fullt medvetande om att detta vapenbyte skall för Leontes innebära en ökad fara, går in derpå, de: verkar, till skada för det hela, alltför mycket nedsättande för Eurysakes. Skalden söker visserligen rädda honom genom ett drag, som skall vara ett uttryck af den hjeltemodiga uppbrusningen af Ajas blod; då nemligen folket säger åt Tekmessa: Hvad Leontes kraft förmår, det känna vi; din sons är än oss obekant; då utbrister Eurysakes: Ha, vill man hålla denne för den starkare, Så må han pröfva, må han ta det läge fritt, Der bäst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag, Att finna faran utan att den söker mig. Ja låt oss täfla. Den inre motsägelsen i dessa ord är alltför uppenbar för att kunna lemna en fullt tillfredsställande lösning. Författaren har sökt rädda Eurysakes genom en spetsfundighet som i dennes mun låter nästan som enfald. Den sublimt anlagda upplösningen fordrar emellertid att detta vapenbyte skall ega rum, och utan tvifvel hade skalden kunpat fiona utväg att låta detta ske med undvikande af att sålunda nedsätta Eurysakes, som i alla fall varit så föga i tillfälle att göra något för sin storhet. Utan någotanspråk på ofelbarhet, må bär framkastas den tanken att Eurysakes, utan föreställniog om den sannolika följden, skulle med beredvil-: lighet gått in på att låta sin räddare och vapenbroder Leontes, såsom en hedersbevisning och ett vänskapsprof, få byta rustning och sålunda bära Ajas vapen. Af hans oerfarenhet hade man kunnat vänta detta, ionan nemligen hans uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att ett sådant byte hopade farorna öfver hans ädle räddares hufvud. För öfrigt hade ett sådant byte varit helt och hållet i tidens kostym, äfvensom de styrande gudamskternas spel måhända sålunda varit finare, då deras ingripande i händelsernas gång varit liksom doldt af en in ironi. I slutet af femte akten lyfter tragiska ämnet till sin höjd, då L som icke uppträdt sedan början i akten, åter blir synlig. Leontes och nesra dröja ensamma något afsides från tridens tummel. Den dödligt sårade Leooes sänder genom den blinda qvianan sin ista afskedshelsning till fadren: Säg honom, att den sista suck, Leontes droj Var egnad honom för hans faderskärleks skull. åter det Då kommer Leiokritos instörtande och, rarseblifvande ynglingen i Ajas rustning, ugger han ned honom med de orden: Har jag dig slutligt funnit folkförledare? bag detta för min spira, som din fräcka hand lar velat från mig rycka. Se, så slute städs Ivar oförvägen störare af landets fred.s Så har då oraklets spådom indirekt gått fullbordan, i det Leontes fallit för sin falers evärd. AF sällsynt poetisk kraft och ljup är den scen som nu följer mellan ueiokritos och Tekmessa. Den förrel triimferande öfver sin vunna seger och förakande alla varningar, ända till dess Teknessa lyfter hjelmen från Leontes hufvud ch blottar hans anlete, då den gamla kunen stannar, liksom träffad af åskan, och edan, sublim i sitt fall, böjer sig under guarneg tuktan. Här, likasom öfverhufvu RN TEAM denk