Aftonbladet – 30 december 1863, sida 3

Af hundra gånger som folket sålunda kunde hafva velat tillfredsställa sin nyfikenhet, hade de troligen nittionio gånger kunnat få se på klockstapeln från morgonen till aftonen utan att derföre blifva klokare. Men denna gång var just den hundrade, då de skulle få den upplysning de önskade. Ty medan de som sägo upp i luften icke upptäckte någon ting, de som sågo ned på marken i norr och i vester likaledes ingenting, råkade de som kastade sina blickar öfver södra sluttningen af bergen och vägen till Giaveno att upptäcka något, som de först trodde vara och sedan blefvo fullt öfvertygade, var entrupp af, några sade fyrtio andra femtio, men j sjelfva verketaf sextio, franska ryttare. De närmade sig. företrädde af trumpetare som emellanåt blåste fanfarer, hvilka gäfvo eko bland dalarna, samt med sin kapten i spetsen, och deras vapen lyste i den nedgående solens strålar som äfven förgyllde deras, i aftonvinden fladdrande, fana. Hvilka äro de? Hvad skola de göra här? Hvad skall det nu blifva utaf?4 Dylika frågor af allmänt intresse jemte tusende andra af mera enskild natur, tillika med respektive svar derå, utbyttes under en lång stund både utom och inom de helgade murarna, utan att man dock lyckades komma till något nöjaktigt resultat, Slutligen hördes några trumhvirflar i närbeten och den lilla truppen visade sig tågande genom byn, hvarefter den, åtföljd af alla San Micheles invånare, anlände till klosterporten. Denna öppnade sig och visade en ännu telrikare trupp som, om det varit fråga om motstånd, hade bort kunna göra ett ärorikt sådant; men nu utgjordes denna trupp endast at fridens budbärsre, samlade till en högtidlig procession. Det var klosterbröderna, som. två och två, med nedböjda hufvuden och händerna instuckna i de vida ärmarna, företrädda af abboten i full messeskrud, gingo främlirgarne till möte. Abbotens utseende var högtidligt och vördnadsvärdt; hans ansigte bar ett på en gång ödmjukt och maje