Aftonbladet – 30 december 1863, sida 3

tes aningsfullt bäfvar, då han i slutet första akten tänker på möjligheten af a Eurysakes skall återkomma, och atthan så lunda skall nödgas välja mellan pligt oc pligt i det han ser sin faders herrskarrät i strid med Ajas sons. Man finner snari redan i början af andra skten, att äfve Leiokritos bäfvar för Eurysakes rätt till de välde ban sjelf såsom usurpator tillvälls sig. Och hans bäfvan röjer hans tro på at denna rätt är starkare än hans egen. Me den patos som beherrskar bonom, han kärlek till makten, drifver honom att för trampa denna rätt, och hans häraf oroad samvete förmår honom att söka sin trygghe och bekämpa sitt öde genom medel son slutligen öfver honom nedkalla den oblid keliga rättvisans straffdom. Man finner lät alt här möter oss en djupare och mer: menskligt anlagd konflikt än den alltför ab strakta plistkollision som hos Leontes fun nit sin teoretiska lösning innan ännu der hårda verkligheten uppfordrat honom at brioga sig sjelf som ofter för sitt abstrakt: rättsideal. Medan Leontes sålunda står förgrundens ljus, säsom en skuldlös repre sentant för den i dramat segrande iden bildar Leiokritos likasom taflans bakgrund det tragiska perspektivet, genom hvilket mar skådar in i en menniskoande som kämpa sin strid mot det dunkla öde han sjelf ut manat. Man skövjer lätt, med hvilken förkärlek skalden hela dikten igenom framhåller Leon tes ädla gestalt, och medges måste att mar i historiens eller diktens vida verld svårli. gen skall upptäcka en mera idealisk karak. tär. Men just denna rena idealitet är med afseende på en individualiserande karaktärs. teckning snarare en svaghet än en styrka, Den beröfvar personen nödig dramatisk rörlighet och gör honom till en mer eller mindre blodlös representant för ett abstrakt rättsbegrepp. Konflikten har hos honom vunnit sin lösniog redan före hasdlingens början och det häraf försvagade dramatiska intresset kan ej till fullo ersättas af den filantropiska sympati hans person framkallar. Det ofvan sagda skall närmare ådagaläggas, Om vigifva akt på huru Leontes, efter förutnämnda yttrande i slutet af första akten, i början af den andra yttrar till fadren följande ord: on nn Endast offret af hvad rätt För gudar tär och menskor kallar jag för stort, Om ock det för allfaders egen spira gafs. Behåll då din, om du den så behålla kan, Att du ej nödgas rubba Dikes helga bud; Om ej, så sky den, som en giftig orm du skyr; Låt makten fara, högheten gå upp i rök, Och rädda hvad som mer än kungavälde är, En fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ.? I början af tredje akten, innan ännu Eurysakes är igenkänd, förekommer mellan far och son följande scen: Leontes: Hör mig och lär att känna hvad min fasa gjort, Hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in I möjlighetens vida rike, fatta nu Hvarför så dystert sluten du mig städse sett. Det var min tanke såsom vaken, var min dröm I sömnens famn, när qvalförskingrarn någon gång Medlidsamt äfven mig i sina armar slöt, Att Ajas son här kunde träda upp mot dig Och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt. I sådant fall jag mellan eder båda stått, Sett här min borna herrskare min fader der, Och nödgats välja. Leiokritos Ha ett alltför brydsamt val! Leontes: Om du så vill det nämna, mindre brydsamt dock, Än tungt, än sönderslitande för detta bröst, Ty mitt beslut var fattadt. Leiokritws: Låt mig höra det. Leontes: Att bistå dig bjöd kärlek blott; en högre pligt Befallte mig att bistå den, som var min kung. Om han, som sådan, fordrat till sitt skydd min arm. Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat en. Detta yttras såsom sagdt redan innan Eurysakes är upptäckt. För att rätt förstå Leontes, sådan dikten. fordrar att han skall fattas, bör man noga aflägsna hvarje föreställning om atthan trågiskt dukar under i konflikten mellan de båda pligterna, den sonliga kärleken och sktniogen för den laglige herskarens rätt. Hela dikten förlorar all förnuftig konseqvens i det ögonblick man antager att Leontes dukar under skuldbelastad, emedan han bryter blodets och hjertats band samt up; wäder emot sin fader. Ur dikten framgår klart den mening, att Leontes offrar ett lägre för ett högre, och att han sålunda i denna 1 skuldlös offrar sig sjelf såsom en maryr för sin id. Ingenstädes röjer han sjelf minsta tvekan i detta afseende och icke heller nitalag af de andra personerua någon härem ot stridande äsigt, ehuru visserligen fadrel kallar honom En filosof, em grubblare, som glömt natur Och verklighet för tomma tankars gyckelspel.s Hvad Leontes bringar såsom offer är för Sfrigt ioke i främsta rummet sina sonliga känslor, det är sig sjelf han offrar, och det cke blott lekamligen, så att han gifver sitt inga lif, utan fastmer så att han i sin sjelfIp fring framstår såsom den der hos sig jelf utplånat all den menskliga naturens jelfviskhet. Så yttrar han t. ex.: Väl vet jag att min välfärd, ja långt mer än den, Mitt offer blir på Dikes helga altar nu; Men hvad jag egt och eger och förlora kan, iIvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud ?5 Hura abstrakt denna karakter än må vara ållen, får man dock icke betrakta Leontes Blott och bart såsom Xen filosof4, ett offer ör ftomma tankars gyckelspelX, ty om än liktens antika form hindrar detta att bryta ram med tillräcklig värma, är dock den anda ftillfrodaställanda Salet dan att: hannm