Aftonbladet – 30 december 1863, sida 3

stor oförsigtighet, om det tillåtes mig at yttra mig så, af en officer, hvilken det ålig ger att försvara detta ställe mot konungen: af Frankrike och hans bundsförvandters fi ender. Endast trettio ryttare . ... Hubert, upphör med ditt dåliga skämt ; de roar mig ej. Du vet ganska väl att det e är derför jag fört dig hit, ej heller derfö jag betalar dig; trettio ryttare äro till oci med för mycket för vårt företag. Till så den jagt är en spårhund som du nog och mer än nog. Har du ingenting upptäckt? Ers nåd, svarade skurken, som ville höje sina egna förtjenster, ers nåd, af barm hertighet, begär dock icke det omöjliga. V kommo ju hit i går afton och måste ändi söka oss herberge. Medan ers nåd spisade hos abboten, måste vi andra skaffa oss rum. sköta om hästarna och se till att vi kunde få oss litet qvällsmat hos det ogena bondfolket. Och det ser verkligen ut som om hela franska armån skulle hafva passerat här. Det finnes iogenting alls att få, och om ej ers nåd kan afhjelpa bristen, måste vi i morgon åter begifva oss härifrån. Jag måste säga ers nåd att soldaterna redan börja knota. Godt, godt jag skall söka hjelpa saken. I värsta fall skickar jag hem den andra hälften af truppen också. Men ensam och utan någon förevändning kan jag icke qvarsanna och om du icke varit ett nöt, utan kunnat upptäcka något, istället för att ligga och sofva .. Så länge som ers nåd, eh? Men förlåt mig, jag har icke sagt att jag ingenting upptäckt. Jag sade blott att det var svårt, nästan omöjligt... Emellertid ... Emellertid, emellertid! ... vill du tala ur skägget, skurk, och icke plåga mig längre? Har du funnit henne? År hon här eller är hon icke här? Kunna vi fånga henne eller ej? Eh, eh, signor, så brådtom! Men emedan ers nåd nyss behagade likna mig vid en spårhuntl, vill jag tillåta mig bemtärka