Aftonbladet – 30 december 1863, sida 3

privilegiam, som borde ursäkta befälet, nödvändigheten att åtlyda en gifven order, hvilken borde ursäkta honom sjelf. Ännu många ord måste spillas på denna underhandling, som dock lyckligen slutades med en kompromiss, hufvudsakligen innehållande, att som abboten på intet vis ville afstå några af klostrets prixilegien men som han icke ansåg sig förmå försvara dem, så ämnade han hvarken til!åta eller förbjuda soldaterna att, så godt de kunde, inqvartera sig hos bönderna utom klostrets wurar; deremot skulle truppen påföljande morgon förminskas till hälften och kaptenen, icke såsom officer, men såsom gäst och trogen tillbedjare af helgonet Mikael, med fyra eller fem af sina följeslagare erhålla herberge i klostret, Se dan denna öfverenskommelse var afslutad, gjorde munkarna, på ett tecken af abboten, och soldaterna, på ett tecken af kaptenen, en liktidig frontförändring, hvarefter de förre spridde sig i sina celler och de sednare inqvarterade sig hos bönderna. Abboten och hans gäst begåfvo sig derefter till den förres bönrum, hrarpå de kallades till en präktig aftonmåltid, efter hvars slut kaptenen fördes till ett vackert och väl försedt gästrum. Följande morgon, då den unge officern nyss uppstigit och medan han ännu höll på att, icke utan en viss konstfärdighet, ordna sitt ljusbruna hår och krusiga skägg, samt att pådraga sin gethärströja och omgjorda sig med svärdet (krigarnes vanliga hvardagsdrägt, emedan de endast under marscher och i striden buro harnesk) inträdde en af hans soldater i rummet. Det var omöjligt att argpra om dennes anletsdrag uttryckte mera råhet än list, mera djerfhet än elakhet. Alltsammans fanns der utan tvifvel, men för tillfället tycktes list och falsk het vara rådande i hans tankar och i hvad han ämnade säga. Har vårt folk begifvit sig utaf, Hubert? frågade officern vid soldatens inträde. Ja, monsieurX, svarade denne, af er trupp återstår nu blott hälften. En ganska