Aftonbladet – 29 december 1863, sida 3

rosiga anlete med sina stirrande emaljögon, ver min första känvela en omåttlig skratt lust, gevast qväfd af en ängerlull blygsel, som jag hoppas aldrig mera behöfva känna. Jag hade så lörbrutit mig mot min oskyldiga hustru, att jag blygdesatt bedja henne om förlåtelse; hverja försök dertill ekuile vera en skymf mot ett så rent hjerta, som ej ens kunde ana något ondt. kvad skulle jag göra? fn haltqvöfd soyftning nådde mitt öra: jag kastade mig på knä och bad Gabrielle uppriktigt och ödmjukt om förlåtelse. Förlåta er. sode hon gråtande, hvad skulle jag förlåta? Skell ni icke för alltid förakta mig? Hennes oskyldiga sinne bade ej ens ana! min galna misstanke; hon tänkte blott på sin egen barnelighet. Jag var glad att få begagna mig f derna oerfarenhet och förtiga mia däraktighet. tJog har öfverilat mig, jag her plågat dig, min älskade!4 stammade jag. Ack, jag blygdes vida mer öfver min svartsjuka än hon öfver sin docka, och huru mycket löjligare var den också ej! Älskade, älskade, lilla Gubrielle! — — — — — 1:st; December. Gubrielle visade mig i dag sin vaxdocka omsorgafulit inpackad i en låda. Jag skall gömma min gemla, kära docka4, sade hon med ett swåleende vida mera uttrycksfullt än det, som för ett halft år sedan likt en solstråle förklarude hennes barnsliga Bnsigte. Men likväl, Gabrielle, sade jag och visade på hennes sykorg, Slikväl syr du docksaker? tMed all er lärdom tär ni dock ej så klok