Aftonbladet – 29 december 1863, sida 3

. En tid har visserligen funnits, då den gamia nabofiendskapens Thurse utförde lika nyttiga gers ningar som de voro väldiga bedrifter; men att det dock var en kamp mot naturen och det sunda förnuftet, bevisar denna kamps resultater; ty fastän många slägtleder kämpade för att söps i dersplittra nordens folkslag, halva de dock allt ljemt blifvit hvarandra mera lika. Och hvarI före? Jo emedan naturens väldiga krafter hafva idanat dessa nordiska länder till en afsöndrad del af jordens rund, hvars folk hafva utvecklat en säregen individualitet, och skulle utföra en säregen mission. Den gamla fiendskapens jätte är derföre nu en maskstungen afgudabild, som måste kullstörtas, likasom klubbslagen af S:t Olafs kämpar krossade den gamle Thor, då hans tid var till ända; ty det som är dödt, skali beI grafvas, om det än är det största och käraste på Jorden. (Bifall) Genom att hängifra oss till den nya och ädlare föreningens och samdrägtens anda, skola vi främja vårt folks lycka, välstånd och trygghet. Vårt mod skall växa med vissheten att vi ära omgifna af åtta millioner fosterbröder. Vårt anseende utomlands skall fördubblas, ty man mäter nu ett folks betydenhet efter den räknekonstens regel att två och två är fyra, men två från två, eller två mot två är 0. På dessa skäl röstar jag för adressens anta gande. (Lifligt bifall.) Derpå uppsteg regeringsadvokaten Bunker i talarestoien och höll, ofta afbruten af skallande bifallsrop, följande tal: Under en långt förfluten tid fanns en konung i Rom som hette Tarqvinius Priscus. Till honom kom en dag en gammal qvinna, en sibylla, och tillbjöd honom nio gamla böcker. Konungen sporde hvad de innehöllo. Roms framtidsöden, svarade sibyllan. Konungen sporde hvad hon fordrade för dem, och hon uppgaf en hög summa. Huru kan du tro, svarade han, att jag vill betala en sådan summa för deesa lumpor? Gå! Och sibyllan gick. — Efter längre tids förlopp kom sibyllan åter till konungen med böckerna, men då voro de blott sex. Hvar äro de öfriga? sporde han. Dem har jag bränt upp, svarade qvinnan, och likaså aktar jag göra med dessa, om du icke köper dem. Men hon fordrade samma pris för de sex, som för de nio, och konungen bortvisade henne ånyo. -— Annu en gång återkom sibyllaun till konungen med sina böcker, men nu äterstodo blott tre; och för dessa fordrade hon lika summa, som första gåtgen för alla nio. Konungen blef nu underlig till mods. Han vågade icke låta bränna dessa böcker, som efter sibyllans uppgift innehölle Roms öde — och han köpte dem ull samma pris, för hvilket han kunnat få alla nio. Men de sibyllinska böckerna blefvo romarrikets palladium. I öfver tusen år blefvo de heliga böckerna åtsporda vid alla vigtiga tillfällen, och verlden blef eröfrad och sammanhölls under deras auspicier. Så som sibyllan stod för Tarqvinius, står den förflutna tidens bittra erfarenhet nu för norden med sina ödesdigra årsböcker. För det pris som fordras, kunna nordens folk nu frälsa Danmarks rike. Neka vi att betala detta pris, blir samma tillbud oss möjligen gjordt, då samma spörjsmål reses om Jutland och yen, som nu om Slesvig. -Vägra vi äfven då att betala summan, och den blir aldrig mindre, snarare större, så skall spörjsmålet åter göras, vär icke mera återstår att rädda af Danmark än Seland, Lolland. Falster och Möen. — Då skall ändtligen norden se saken i dess fulla klarhet, då skall norden begripa den omätliga vigt, som de danska länderna hafva för norden, och efter att redan hatva förlorat Slesvig, Jutland och Fyen, och smakat den bittra frukten af dessa förluster, skall norden våga allt för att frälsa den sista lilla resten af Danmaik. Men då är det för sent, kanske till och med att bevara den sista återstoden från att också gå upp i Tyskland, och i alla händelser för sent, för att genom hvilket offer och hvilka ansträngningar som helst, kunna återvinna för norden den ställning som det nu har, och som nu med längt mindre uppoftringar kan bevaras. Men kanske köpsumman är för högt Kanske Danmarks bevarande för norden skulle vara för dyrköpt, när det skulle vinnas genom deltagandet i Danmarks krig mot Tyskland? — Det är dock icke annat eller mindre än hela nordens framtid, hva:om lotten nu skall kastas vid Dannevirke. Icke allenast med hänsyn till den yttre materiella makten till lands och sjög, i krig och fred, är Danmark nödvändigt för norden; men ännu mer i andligt hänseende. Vår hela andliga kultur, som har utvecklat sig och burit så mänga sköna frukter i vår tid, har nått denna utveckling, har sökt, funnit och ställt i sitt fulla ljus vår egen individuella nationalitet, just i kraft af och genom hjelp af den fullt utvecklade och mogna danska kulturen, på hvilken vår har stödt sig, af hvilken den med kärlek har blifvit understödd, och det icke minst der, hvarest vår utveckling tagit en från den danska mer eller mindre afvikande riktning. Denna sträfvan från vår sida, att kunna inhemta och hålla steg med den danska kulturutvecklingen, medan vära arbeten, våra bidrag, äfven då den enskilde allramest har trott sig verka blott för vårt eget land, dock alltid blifvit en del af den gemensamma andliga skatten, och icke kunnat förvärfva en större betydelse i Norge än den som de förvärfvat i Danmark, — denna täflingsstrid från vår sida, som blifvit så välvilligt och så kraftigt understödd från dansk gida, den hafva vi isynnerbet att tacka för att vår unga nationalitet har uppnått sin nuvarande utveckling inom andens rike, Vi hafva åtnjutit denna hjelp, denna välsignelse, likasom jorden mottager himlens vederqvickande regn och solens ljus och värma, utan att göra oss reda för hvarifrån allt det goda kommit och utan att kunna tänka eller sätta osa in i huru det skulle varit, om vi stått allena Rå vår nationalitet, instängd emellan våra egna fjeilar. Men vi skola komma att känna det alltför djupt, om vi stå ensamma och icke mera hafva den danska nationaliteten att stödja oss vid, att vandra sida vid sida med och att täfla med. Vår nationella andliga kultur skall då signa ned och vissna som den ensamt stående granen, sedan den gröna skogen vidt omkring blifvit nedfällå. Men — är nu förhållandet sådant, mina herrar! — har försvaret för Danmarks sydgräns en så ödesdiger vigt för vårt land och för hela Norden, böra vi då lugnt åse händelserna och tysta vänta på utfallet, utan att från vår sida hafva försatt regeringen i tillfälle att åtminstone veta huruvida folket inser situationens stora vigt? Vi veta att konungen delar våra åsigter och att det är hans önskan att handla i öfverenastämmelse dermed Bör då icke konungen få veta att vi äro eniga med honom. Blott ringa är i ett konstitationelt land, sådant som vårt, den makt som ligger i en re erings önskan att företaga en handling, hvartill fordras stora ansträngningar och lidanden från nationens sida, så vida icke folket inser nödvändigheten deraf och är villigt att bära uppoffringarne. Men det är ieke tillräckligt att folket är enigt med regeringen. Regeringen måste erfara utt den har folket med sig. Först denna kännedom, denna visshet lägger vigt i regeringens hållning, ligger makt i hennes ord och stål i hennes vapen. i se det i T OM mm skland, men i ett omvändt för. 4