Aftonbladet – 23 december 1863, sida 2

börjar att långsamt uj aga refven.n Vi böja oss öfver hålet, i spänd väntan att få se resultatet, men det tar en gödtid, innan refven hinner dragas upp, ty kroken har varit djupt nere, NS Kors, hvilken stor fisk! Till och med samla Per visar intresse, då han ser ge nom hålet, huru fisken motsträfvigt söker simma bort, och då han ändtligen har fått den af kroken, och den flämtande ligfe vid sidan af sina döda kamrater, spear ett leende på hans läppar. Visste jag det inte? Man skall aldrig räkna på första fisken. Två gånger har jag velat lägga ihop, men så var det liksom om något sagt mig, att jag skulle hålla på. Den fisken var en riktig Guds gåtva på en julafton. Den gamle mannen glömmer, att vi stå der, och han talar med sig sjelf, under det han virar upp refven. Der ha vi nu kaffet, låt oss taga till tre skålpund och två ljus. Och så blir det ett stycke fläsk och en halsduk åt Karin. Det skall bli-en jul det.? Han tager ned seglet och lägger det tillsamman, och så är han färdig att draga till staden med sin fisk. 7 God afton, säger han, i det han åter sätter sig på kälken och gör den första stöten med sina pikar, för att vända den. I förden lycka och glädje med er; måtten I sjelfva bli glada på julafton. en blåröda strimman börjar att försvinna der borta. Låt oss följa fiskaren till staden. Han är redan långt borta, ty kälken går raskt undan på den blanka isen, och snart se vi ej mera till den. Nu har man redan tändt gasen i staden, och lågorna bilda en stor lysande ring omkring hela hamnen. Allt eftersom vi närma oss, höra vi äter bullret från staden, men på isen är det nu tomt. Den hvimlande folkmassan är försvunnen och har ej lemnat efter sig något spår. Alla hafva begifvit sig hem, hvar ll sin egen krets,