Aftonbladet – 23 december 1863, sida 2

roligt det måste Vara att vara en sådan elegant dam med en sådan stor skinnkrage lom halsen och att sitta så komfortabeit med fötterna i en varm fäll och med den präktiga muffen och ett tjockt flor för ansigtet, så det är omöjligt att känna vinden, oskI tedt släden går med blixteos snabbhet. Och huru förnöjd han ser ut den unga herrn, då han leende böjer sig fram och talar till damen, under det han styr släden med sioa starka armar. Gif akt! Folk går ur vägen och släden ilar genom de öppnade raderna, Man hinner blott höra ett muntert skratt och ser en skymt af det vackra paret; så äro de straxt borta igen; men i damens leende, som synes genom floret, och i herrns glada blick ligger dock så tydligt, att det i dag är dubbelt behagligt att vara en ung dam i en släde och en ung man på skridskor bakom den, derföre att det är julafton. Om en timme är det mörkt. Derföre måste vi skynda oss att gå framåt, om vi skola hinna tillbaka i god tid, Vibegifva oss ut emot den blåröda strimman vid horisonten, der ljus och luft synas uppgå i hvarändra. Det är likasom kände vi en längtan att gå och gå, för att hinna dit t.sder det, långt från menniskor och verljens builer, är så ljust och vänligt, och der vi kunde lösa gåtan om vår längtan och vår åirå. Och vi lemna bakom oss den hvimlande massan; vi möta blott då och då en fotgängare, men så försvinner också den, och vi höra ej mer de glada pojkarnas skri. Nu blir det tomt på isen, och man skinjer blott en enda fläck på den blanka vidsträckta yten. d Vi närma os8 och se ett segel, utspändt på en stång. Bakom seglet sitter en ensam fiesare på sin kälke. Han har huggit ett hål i isen, och isbillen ligger bredvid hocom, öfverdragen af ett ishvarf på det kalla jernet. På ena handen har han en tjock ullvante; från den andra, som är bar och hvit af vatten