Aftonbladet – 19 december 1863, sida 2

eiter alt först hatva tllsett, huru denna nya fas af den danska saken skall utveckla sig, sjelf vill utfinna rätta tiden och rätta sättet att verksamt gripa in. Mänga hafva trott sig i grefve Manderström kunna se en an nan Oxenetjerna, en nordisk Cavour. Det skall nu först visa sig, om han blott är en habil penna eller en verklig statsman. Man minnes de vackra ord, i hvilka ordföranden uti grundlagsfrågan nyligen inom riksrådet): talade om den ridderlige konung, som tyckes vilja upptaga den store Gustaf Adolfs nordieka politik. Detta har nu blifvit en fråga, men frågan är ännu icke besvarad. Men äfven om den svenske konungen och hans regering skulle svika sitt kall, återstå dock ännu det sveneka och norska folket. Vi vilja icke tala om alla dem, hvilka helsade den nordiska alliansen som morgonrodnaden till en ny och lysande dag för vårt stora nordiska fädernesland. Men äfven bla.d dem, som ansågo det opraktiskt och icke statsmannamessigt att tala om morgonrodnadenX, finnas många som känna i varmt för Sverge-Norges värdighet och sucka under det öfvervälde, hvarmed de fem stormakterna beherrska alla de mindre staterna. Hvad skola de säga, om det skulle visa sig så, att Sverge-Norge måste, derför att kejsaren af Frankrike för tillfället är förargad öfver, att hans polska politik icke lyckats, och att hans kongressplaner äro hånfullt tillbakavisade af rivalen, derför uppgifva, hvad de erkänt som sia egen, rätta politik? Och iäfven de, som fasthålla vid den politiska kombination, hvari Frankrike är centrum, i Italien och Sverge Norge de tvenne flyglarne — månntro de icke skulle erkänna, att denna venstra flygel sväfvar i luften, alt denne venstra arm är bunden och förlamad från den stund Danmark sjunker under ett tysktiryskt inflytande? Månntro det icke äfven för det mest egoistiska, specifikt svenska, åskådningssätt måste vara tydligt, att Wallensteins gamla planer skola blifva till verklighet, och Sverge nästan uteslutet från sin egen Östersjö, om Kiel blir hjertat för en stor tysk flotta? — Dock, det är ej vår mening att plaidera saken inför ett svenskt forum. Vi hafva blott velat fästa uppmärksamheten derpå, att liksom det ingalunda är afgjordt, att den svenska regeringen skall svika, lika litet är man berättigad att beI fara detta af svenska folket. Skulle detta fatta misstanka om, att man blott begagnat den skandinaviska rörelsen, för att afpressa riksdagen utomordentliga bevillningar till armå och flotta, eller att man skulle vilja göra något, som kunde kasta skugga öfver den svenska politikens öppenhet och trofast: het, då skall det säkert visa, att i fria stoter är folket sjelt sin äras vaktare och eitt ödes herre. Lunds Veckoblad innehåller en artikel i detta ämne, ur hvilken vi meddela följande utdrag: Har, såsom vi tro, en sund och lugn statsklokhet legst till grund för vår regerings anbud af hjelp, så har ställningen genom Fredrik VII:s död ej blifvit väsendtligen förändrad. Må vara att den nye danske konungens personliga sympatier äro för en inI tim förbindelse mellan ha s danska och tyska provinser — han har emellertid sanktionerat författningsutkastet, hvilket på allvar skilIjer Holstein från Slesvig. Förpligtar han sig att med beslutsamhet fortgå på den bei trädda vägen, så är Sverge skyldigt att bijstå honom. Situationen har genom den nya konungaättens tronbestigning till och med i vissa afseenden blifvit än fördelaktigare för svenska regeringen. Den kan vid sitt uppträdande ej misstänkas att vilja fiska igrumligt vatten. Den egoistiska beräkningen på den danska kronan kan ej längre vara det, som lockar den i kriget. Det misstroende, hvarmed talrika danskar skulle hafva mottagit Sverges erbjudna hjelp, kan nu ej mera vara förhanden, och allt tal om en svensk arftagarepolitik måste försvinna genom ett oförbehållsamt och kraftigt understödjande af den nya danska dynastien. Sverges uppfäronda skall cäkorligen ankså förekingra till och med skenet af att det med sitt forbund sökt egennyttig vinning. Vi undra starkt, om icke det ligger mycken öfverdrift i den danska berättelsen om Sverges tillbakadragande från alliansen. Vet man med säkerhet, huruvida underhandlingarne äro definitivt afslutade? Vi kunna visserligen ej tro, att vår regering kommer att underkasta sig de långt större uppofiriogar, hvilka skulle erfordras, för att ensam upprätthålla Londonfördragets efter konung Fredrik VII:s död ifrågasatta giltighet; den är tydligen af nödvändigheten hänvisad til! att I detta afseende låta sitt handlingssätt blifva beroende af de öfriga undertecknarnes hållning. Men om ocksä sålunda en europeisk fråga genom dödsfallet den 15 November uppkommit, så har derföre icke den specielt nordiska — eller nödvändigheten af Slesvigs beskyddande mot tysk roflystnad, och af danska rikets sjelfständighet inom sina gränser, ett enda ögonblick upphört att vara en brännande fråga för Sverges regering —; kan dertöre Denmerk förmå sig att, öfverlemnande den holsteinska successionsfrågans lösning ät stormakterna, vid Danne virke emottaga fienden, så är otvifvelaktigt Sverge lörbundet att lemna den, större eller mindre, bjelp, hvilken det genom underhandlingarne låtit Danmark hoppas. Det vore ett politiskt fel att öfverlemna danskarne åt den tyska öfvermakten, det vore ett politiskt brott att svika det, sedan man tillstyrkt den djerfva hållning, som nu framkallar kriget. Om deremot Danmark låter frågan om successionen i Holstein blifval krigsanledning, om det redan vid Elben upp: tager striden, så är svenska regeringen sannolikt fri från allt ansvar, alla förpligtelser. Men har ej skäl att antaga, att den någonsin förespeglat sitt deltagande i ett tyskt lands försvar emot tyska trupper, Ja det är till och med ovisst, om Sverge, sedan kriget af sådan anledning utbrutit, kan finna det med sitt intresse öfverensstämmande att ioträda i striden, äfven om under dess gång det egentliga Danmark skulle hotas med invasion. Har regeringen, hvarom vi äro förvissade, rena händer, så kan man väl med säkerhet vänta, att älven skenet ef stortalighet skall boritagas genom ett öppet och, såvidt möj ligt är, fullständigt offentliggörande af hela underhandlingen med Danmark. Det är ät minstone att hoppas för stämningen både inom landet och i Köpenhamn, att vår offieiella tidning, som alltförlänge iakttagit tyst nad, skall uttala sig, Hittills har hvarje svensk öfverallt i verlden med stolthet kunnat bekänna sin härkomst från ettlitet, men ärofullt land i norden. Må aldrig den dag komma, då han kan råka i frestelse att dölja sin härkomst, för att derigenom undslippa ett hånligt löje. Adresser från studentkåren i Lund. — I Lund hölls den 15 dennes ett allmänt studentmöte, hvarvid antogos följande adresser: Till Christiania Studenter! ; Bröder! Vi hafva fått del af edra varmt uttalade, manliga tankar om de förenade rikenas pligter mot det hotade Danmark. I likhet med eder erkänna äfven vi en strid ill Slesvigs försvar och för det danska rikets TRCBVIBT Te av