Aftonbladet – 19 december 1863, sida 2

———— Den nordiska alliansen. Danska Dagbladet meddelar följande arti kel, som innehåller åtskilligt att tänka p för dem, som befinna sig på samhället höjder: Vi hafva uttalat vårt djupa beklagand af, att det nordiska försvarsförbundet, åtmin stone tills vidare, är uppskjutet. Viha förs och främst beklagat det för vår egen skull emedan äfven en temligen begränsad bjelp kår skulle vara ett mycket vigtigt supple ment till den ansenliga styrka, vi sjelfvi kunna uppställa till försvar af den stark befästade gränsen för Danmarks rike ocI dermed af Nordens skiftesmark, och derfö att medvetandet om de nordiska folkens so lidaritet var en känsla, full af upplyftande entusiasm och lugnande trygghet, som de danska folket väl kunde ha förtjent gentemo den storm af orätt och våld, mot hvilker det nu skall bjuda spetsen. Men vi beklag: det äfven för Sverges skull, emedan det deri genom tyckes förspilla det gynnsamma till fället att genom måttliga uppoffringar oci utan någon djupt gående fara utträda ur de; något isolerade och Mycket sekundära ställ ning, hvari det alltsedan 30-åriga krigets öf veransirängning befunnit sig, och att genon en både ädel och klok hanoling återupptage den ridderliga och aktningsbjudande roll som så väl motsvarar svenska folkets lynne Slutligen beklaga vi det för Nordens sakt skull, som nu står inför en af de i verlds historien så sällan framträdande situationer deri stora tankar och högsinnade beslut kunns bli skaparne af en betydelsefull och följdril framtidsutvecklinog, men hvilka skola gripa: med djerf hand, för att icke förspillas, och som, en gång förspillda, mycket lätt kunne slå om i alldeles motsatta riktningar. Men under det vi icke dölja vär smärt samma öfverraskning öfver, att i högsta grad berättigade förboppningar tyckas i handlin ens stund skola svika, måste Vi dock på samma gång varna mot att för mycket hän. ifva sig åt den bittra stämning, som endas: alltför lätt skulle kunna häraf framkallas, Vi böra snarare söka att utfinna allt, som i denna stund kan anföras till ursäkt och förklaring af Sverge-Norges uppträdande. Hvad då först angår omdömet om den svengk-norske konungens och den svensknorska regeringens hållning, bör det icke förloras ur sigte, att den politiska situatio. nen en väsentlig punktförändrats genom Fred ik VII:s död. Vi syfta här icke på den omständigheten, att derigenom, i stället för den sista ättlingen af en gammal konunga. stam, på den danska tronen kommit stifta. ren af en ny, blomstrande dynasti; konung Carl XV har redan förut på ett så lojal sätt närmat sig prins Christian och har så hastigt och med så mycken courtoisie bragt konung Christian sin broderliga helsning, at i så fall iogen misstanka är tillåtlig. Öltver hufvud har den dynastiska frågan äfven: Sverge hållits utom sträfvandena för allian. sen, och de, som låtit sina tansar sväfva nu: äfven i denna riktning, hafva riktat dem icke på bortträngandet af dem, utan på er möjlig sammansmältning af de båda konungaslägterna. Vitänka ej heller på det per sonliga vänskapsförhållandet mellan de både konungarne; ty fastän detta visserligen va uppriktigt och icke utan betydelse för sakens framgång, är det dock i nutidens politik större och Soria motiver, som bestäm ma regeringarnes handlin Deremot kan det icke n j successionefrågan trädt ifö med en styrka, som bvarken s ringen eller vår egen kunnat ana, är det er annan uppgift, som bu nä ger och att liksom svenska regeringen deri har såsom delegare i Londonprotokollet, det rätts skäl till aktiv inblandning, bor annars förs skulle erhålla ganom ett särskildt alliansför draz, så är äfven dess rätt och dess plig för upprätthållandet af den danska monarkien integritet nu icke särskildt svensk, utan dela med andra makter, i samråd med hvilke kon skall verka, och hon tror sig måhände :på detta område kunna verka med dest