Aftonbladet – 19 december 1863, sida 2

att ställa svenska och norska krigare vid sidan af Danmarks, i fall dettas strid skulle komma att föras endast för verkligt nordiska intressen. Till Eidern, ej längre, räcker den Skandinaviska Norden. Endast en seger till den gränsens skydd kan betrygga vårt framtida lugn. i sända er slutligen vår broderliga helsning och instämma med vårt hjertas varmaste önsk ningar i edert deltagande för Danmarks och Nordens sak. Lund den.15 December 1863. Å Studentkårens vägnar: Duner, Ordförande. Henric Hallbäck, . Sekreterare. Vidare beslöts, att till Köpenhamns studenter afsända en adress af nedanstående innehåll: Köpenhamns Studentkår! röder! Med känslor gripna ur våra hjertans innersta djup, i hela dess vidd fattande stundens allvar, bringa vi eder vår broderliga helsning, bröder, vänner och stamförvandter. Vi hafva samlats, för att ge eder ett uttryck af det varma, innerliga deltagande, som, närdt och fostradt under stunder af gemensamma fröjder, är och skall alltid blifva detsamma, så länge samma himmel hvältfver sig öfver detsamma, ena, gemensamma Skandinavien. Tider af bitter sorg, af svåra pröfningar hafva på en gång vältradt sig med hela sin tyngd öfver Davmarks ängder. Stoftet af den konung, som ni egnade er kärleks rikaste skatter, derför att han var eder kärlek värd, derför att han för: stod sitt folk och blef al det förstådd tillbaka, är ännu ej anförtrodt ät det sista hvilorummet. Danmarks folk står sörjande vid sin bortgångne konungs bår, i honom, o! endast vlltför tidigt, beröfvadt sitt fastaste stöd, sitt bästa värn. Roflystna grannar ha ansett den rätta tidpunkten vara kommen att göra gällande sina länge närda, orättmätiga anspråk på ett af de land, der skandinavisk tunga talar. Tyskland, mäktigt genom folkmängd och materiella tillgångar, men svagt i saknaden af den inre kraft, som endast medvetandet att man kämpar för en rättvis sak kan förläna, har i fanatisk feberyra glömt sig sjelf, glömt de anspråk, som Eurupa på detsamma kunde ställa, så vidt det ej en gång för allafvill hafva försaka: sin rätt att göra sin stämma hörd vid bildningens och civilisationens dombord. Tyskland, upphetsadt af i årtionden fortsatta agitationer, har förklarat sig villigt att omfatta uen förste, bäste usurpators sak, för att kunna bestrida eder lagmätige, nyvunne konung besittningen af ett område af edert land, hvarmed det har intet att skaffa. Tyskland har med österns barbarer proklamerat våldets rätt som det nittonde århundradets valspråk och förklarat sig redo att sända sina skaror, lystna efter rof, lystna efter orättfången vinning, för att breda krigets fasor öfver edra fredliga bygder. Skall det ännu i sista stunden vakna till besinning, skall det rygga tillbaka för den blodskuld, det är redo att draga öfver sig, eller är det den Högstes rådslut att ni ännu en gång skolen med svärdet göra gällande eder rätt! Bröder! Det har varit oss ett dubbelt behof att till eder uttala, hvad vårt hjerta djupast kän ner — hvad vi med ungdomens värma erfarit — hvad vi med mogen öfverläggning aktat såsom rätt. Bröder! Vi äro en ringa hop af Studenter, hvars votum föga väger i de stora händelsernas vågskål, men de känslor, vi uttala af deltagande för eder rättvisa sak, af odelad beundran för det herrliga hjeltemod, den lugna besinning, den sjäna poffrande kraft, hvarmed I gån till mötes de ödesdigra skiften, som möta eder, men som dock ännu, vi hoppas det, kunna blifva afböjda; den djupt kända. orubbigt stadgade symph som vi inför eder vilja lägga i dagen, den an ej vara utan betydelse, då vi veta med visshet, att den erfares lika djupt, kännes lika varmt af de förenade rikenas styresman, vår älskade konung, 1 hvars politiska rådslag Danmarks väl aldrig skall iemnas ur sigte. I lugn förtröstan Få framgången af eder rättvisa sak, äfven om Hos.stin skulle öfversvämmas af tyska förbundets skaror, och väl vetande, att våra varma sympatier delas af hela svenska folket, tillönska vi eder en lycklig lösning af den fråga, som för närvarande utöfvar sitt våldsamma tryck på eder nationalitet och bjuda eder slutligen ännu en gång vår trofasta, vår broderliga, Vår skandinaviska helsning. Lund den,15 December 1863. Å Studentkårens vägnar: Duner, Ordförande. Henric Hallbäck, Sekreterare. Härefter upplöstes mötet med ett entusiestiskt, niofaldigt lefve för Danmark och Piougs Leenge var Nordens herlige Stammet.