Aftonbladet – 17 december 1863, sida 2

ande om den svenska pressen kan gifva ss någon vä :ledrving från den andra sidan. Och här är det oss ett synnerligt nöje att unna instämma i och bekräfta den försäken som Berl. Tidende har lemnat, att ;skulden till att dessa underhandlingar icke afva ledt till det resultat, som at många nses för lyckligt och önskligt, icke i något fseende bör sökas hos den danska regeringen. Ivad man än kan hafva haft att förebrå iess utrikes politik, och om den än i en öregående period har försummat någonting som kunde leda till en nordisk allians — i vilket afseende vi dock alltid hafva varit veredvilliga att erkänna dess sträfvanden jeråt — så äro vi fullt öfvertygade om att len har ledt denna underhandling i alla nseenden lojalt. Ett godtsamvete är allen tröst, och den är i detta fall ingen ringa tröst; ty hade vår egen regering genom något illojalt förhållande, genom undlykter och omkastningar i åsigter, genom bestämdhet och tvekan, föranledt underhandlingarnes afbrytande, så skulle vi haft långt mindre hopp om att se dem återknutna, så skulle den internationella etiketten och våra brödrafolks hederskänsla ha förbjudit dem att förnya underhandlisgarne, derest de svårigheter, på hvilka de nu hafva strandat, falla undan. Hade vår regering burit si åt såsom hr von Scheele på våren 1857, då ban förmådde vår afl. konung att icke göra afseende på konung Öscars hänvändning 4du roi au roi, så skulle vi, icke ens i yttersta nöd, kunnat vänta förnyelse af ett sådant anbud. Nu kan svenska regeringen förnya det när den vill, ja den synes hafva en bestämd förpligtelse att göra det så fort den kan. Lika så litet kan förklaringen finnas i den olitvik, som vår regering under det sista alfåret följt gentemot Tyskland. Ja, hade den antingen vidtagit utmanande steg emot den svenska regeringens råd, eller hade den gjort sådana medgifvanden, som blott tjenat till att ytterligare förveckla eller förlanga striden, så vore det en belt annan sak; men den har gjort intetdera. Den bar svarat saktmodigt på förbundets oberättigade fordringar; den har funnit sig uti att föret till hälften samt sedan helt och hållet återkalla kungörelsen af den 30 Mars. Den har å andra sidan förelagt riksrådet grundlagsförslaget, men likasom den svenska regeringen visst icke kan hafva varit okunnig om detta dess uppsåt, innan det blet utfördt, likaledes hade den säkert nog äfven måst erkänna detta steg för nödvändigt och fullkomligt öfverensstämmande med de råd den sjelf tidigare gifvit. Således synes ingen annan förklaringsgrund återstå på danska sidan, än den sorgliga tilldragelse, som efter Guds outransakliga vilja inträffade den 15:de November, konung Fredriks oförmodade död, och den förvärrade ställning, som våra förhållanden efter den tiden antagit. Men huru varm än vänskapen var mellan de två konungarne, så kan den dock icke hafva varit utgångspunkten för rikenas politik. Ty för det första skulle denna utgångspunkt alliid varit högst osäker, då konung Fredriks kroppskonstitution bebådade en tidig och hastig död, och dernäst voro och äro ju nordens konungar konstitutionella samt kunna ej företåga något utan ansvariga rådgifvares bistånd. Konungarnes vänskap kunde bidraga mycket till att befordra och bevara öfverensstämmelsen i deras rikens politik, men lika så litet skapa denna, som de hade skapat stämningen och förhållandet mellan nordens folk eller de skandinaviska sträfvandena. Döt är omöjligt, att någon at de kungliga vännerna kan hafva uppfattat deras ställning sålunda, som om länderna vore deras arfvegods och folken deras lifegna, och det blott vore deras uppgift, att värna hvarandras personliga besittningsrätt. Försvarsförbundet, hvarom var tal, skulle ju afslutas för rikenas välfärd och folkens intressens skull. Utgångspunkten kan ej hafva varit någon annan, än det erkännande, som den kungliga svensk-norska regeringen flera gånger har gjort, att nordens dyrbaraste intressen äro gemensamma, så att det på intet sätt kan vara Sverge och Norge likgiltigt, hvilket öde förestår Danmark; eller att de förenade rikenas välfärd omedelbart hotas, när en öfvermäktig fiende hotar nordens gräns HEidern. Då intressena äro desamma, hvad namn än konungarne bära, och hurudant deras personliga förhållande än är, så synes oss konung Fredriks död icke hafva kunnat utöfva något afgörande inflytande på den svenska regeringens beslut. Helt säkert består icke samma vänskapsförhållande mellan konung Cäårl och hans efterträdare; helt säkert kan vär nuvarande konung icke anses lifvad af sin företrädares alla sympatier; men då äfven han ialla fall är konstitutionel konung, så blir det under vanliga förhållanden ej heller hans sympatier, som komma att diktera Danmarke politik, så framt ej annars folket i modlöshet eller förtviflan uppgåfve sin egen sak. Och hvad elutligen, för att ej förbigå något, en dynastisk förbindelse mellan Nordens riken angår, så kan ett dylikt syfte ej hafva leoat i det påtänkta försvarsförbundet; ty då skulle man såsom vilkor derför sökt öfverenskommelser, som kunnat leda dertill, men lerom har icke varit någon fråga. Möjligheten är ej heller afskuren genom regeniombytet, enär försvarsförbundet snarare skulle ha banat vägen till dess fredlisa och godvilliga fullbordan. Ej heller synes föränlringen i vår yttre ställning kunna motivera den svenska regeringens förändrade beslut; y visserligen ha Tysklands syften blifvit me:a komplicerade genom inblandandet af successionsirågan, men så har det ock på aroma gång blifvit fullkomligt klart, att let går ut på Slesvigs eröfring. Och för;varsförbundet skulle ju hvarken angå de yska förbundsländerna eller gälla något ani at än skyddandet af Nordens gräns: Eidern. Att faran för krig blifvit större, att kriget nöjligen kan komma att antaga större dinensioner, vilja vi ej förneka, men det är