Aftonbladet – 14 december 1863, sida 2

Säl, FEST, SUPER: Ve Be vv VELA GCIS Bjur nymer, dels specialiserade lokala underbenämningar. De bevis, som anföras för att jättarne äro götar, kunna lika väl bevisa trollens götiskhet. Asarne gåfvo sina motståndare än resens, än dvergens vidunderliga skepnad och mythen fladdrade sedan på fri hand. Att jotnar och troll ofta voro synonymer visar Neikter i sin disputation De Gente antiqua Troll. Vandalerna gåfvo götarne namnet Truli. Trollhättan ligger i Göta elf. Norska Hirdskrået bjuder, att de som äro af trollslägt ej må bekläda hedersposter vid hofvet, hvilket alldeles öfverensstämmer med Inges saga hos Peder Claussön, der böndernas obenägenhet omtalas mot en konung af götisk stam, som ej tillhörde Asadynastien. Det heter ock i sånfen De jarlar (heruler?) eger Oden, som valplats falla; Thor eger trälaslägten (götarne). Att stenälderns minnesmärken tillhöra den germaniska stammen och således äfven götarne, har den lärde Schreiber i Freiburg med goda skäl ådagalagt och hr alleg g g som i nämnde afseende nyss jättarne. Den historiske Odins invandriog, omkring 500 år efter Kristus, i Sverge, med ett naturligtvis ej synnerligen mångtaligt följe, kan man tänka sig sålunda. De Asar och Tyrkiar, som Eddan nämner såsom Odens följeslagare (Asar och Vaner? i konungasagorna, Asiater och Turkar? i Hervorsaan) synas ha varit Heruler och Thäringar. Vånerna, som här nämnas i tvåfalldig motsvarighet mot Tyrkiar, kunna knappast vara andra än Vanerna, som var ett Thiringarnes binamn. Vanern Yngve kallas ock Yngve Tirkiskong. Heruler och Turcilingi nämnas ofta tillsammans i historien. Thiriogarnes hem kallas Därkheim. Efter analogien Deutsch Tysk ledes man då helt naturligt till Dirker — Tyrkiar. Isländarnes uppgifter om Vanernas äktenskap i nära skylda grenar träffar alldeles in med för hällandet hos Thiringarne. Omkring sjettej seklets ingång ledo såväl Herulerna som Thäringarne och deras grannar svåra nederlag af romerska härförare. Sturleson berättar ock, att Odin vek undan för Romarne. Theodorik, som gaf Herulerna första slaget, kunde äfven räknas till Romarne och deras anhang. helst han var uppfostrad i Konstantinopel och på östromerska kejsaren Zenos PN maning angrep Herulerna. (Häraf kan Vilkinasagans framställning af Theodoriks strider med Skandinaver få en förklaring). Slatligen sprängdes Herulerna af Longobarderna, men på romerske kejsaren Justiniani vägnar. (Konstantinopel äfvensom Herulernas dävarsnde hemvist voro ej långt skilda från landskapet Rum-ili, hvilket måhända gett Sturleson anledning till uppgiften, att Odin flydde firir Romveriom?, i fall han ej menat den då ensamt romersk varande kejsarens makt). Samtidigt ledo Thuringarne afbräck och deras rike förstördes helt och hället 531. Tre är derefter störtades genom Belisar Vandalernas välde i Afrika. Allt hänvisar på en epok för Roms öfvermakt och flera germaniskt-götiska stammars brytning. Ingenstädes kunde de söka en säkrare till flykt än mot norden. Dessa sydlänningar stodo genom sin beröriog med Romare och andra folk naturligtvis på en högre bild-. ningsgrad än Jättarne (Daner och Götar), hvilka de först träffade i norden; men de voro för fåtaliga att göra dessa kraftiga stammar motstånd, utan begåfvo sig, enligt Jornandes, från dem utdrifna, till de svagare och minst odlade Svearne, slöto med dem förbund, fingo af dem land och försvarade dem mot Jättarne (Götarne), som dock sannolikt voro närbeslägtade med Svearne. Hos Svearne aflade de sitt heruliska namn och deras höfdingar kallade sig Asar (gudar), uppträdande såsom de gudomligheter, som. Svearne dyrkade. Anmärkningsvärdt är, att Svearnes öfvergud Odin ej med säkerhet kan anses ha varit ursprungligen som sådan dyrkad af götiska stammar. Detta var den sista invandringen i Skandinavien; och från Justiniani tid, särdeles efter Östgöthernas nederlag 553, upphörde dessa folkrörelser. Antagande således, att nära beslägtade stammar, Svear, Götar, Daner, från åldriga tider hufvudsakligast bebott nuvarande Skandinavien, öfver hvilka en äfven beslägtad stam, Herulerna, lyckats småningom tillvinna sig högsta makten, bör man dock icke neka, att flera främmande folk, troligen i mindre, men flera gånger upprepade, skaror slagit eig ned här och der i landet samt småningom blandat sig med hufvudstammen. Den skarpa begränsningen mellan de särskilda odlade trakterna, af stora skogar, berg och moras, tillät detta förbållande och gjorde att äfven ett mindre antal folk kunde försvara sin ockupation en längre tid. Omgifvet af haf, har Sverge liksom Grekland m. fl länder ej kunnat undgå en blandad kolonisation och den kroisering af racer, sow dock ofta bidragit till ett folks lyftning. Talrika sådana inympningar af fenicier, celter, kimbrer, slaver (se Schafarik och Mickiewitz), finnar, hunner 0. 8. v. äro högst sannolika. Författarens uppgift, att Lapperi i Värendsmålet är liktydigt med trolldom, kan ej innebära någon bevisning för Trollens och Lapparnes identitet, ty Lappfolket har aldrig sjelft kallat sig Lappar, utan mera sannolikt fått sig detta namn tilldeladt, såsom i högre grad än andra begifna på trolleri; d. v. 8. ordet Lappar må härledas af Lapperi, ej tvärtom. Det vanliga ordet Trollpackor gör författaren till Trollbackor, anseende namnet härleda sig från Trollens tillhåll ijordkulor och backstugor. Men månne ej namnet rättare härledes af Puke, Pocker, det onda väsendets namn, således egentligen Trollpockor, Trollpukor (i analogi med Skråpuk)? Att elden i Värend kallas värme, är väl ej annat än en provinciel tillfällighet, likeom hos allmogen i åtskilliga andra landskaper, utan att man derpå kan bygga någon hypotes, såsom författaren gör. Att en mängd af ännu gvarlefvande bruk, plägseder, fester o. s. v. MV sin rot bortom kristna tiden, ge vi författaren fullkomligt rätt uti; de flesta gå säkerligen ock bortom Odinska invandringen. Till en del torde de härleda sig från de feniciska kolonisationerna, särskildt hvad som rör eldsoch Baldersdyrkan, hvilken så ofta erinrar om Baal. Med någon förundran finner man, att författaren, som mycket sysselsätter sig härmed, alls icke upptager eller berör de högst märkliga uppgifter Nilsson i detta afseende leronat eller ens i någon punkt refererar sig till dem i hela sitt arbete. Detta torde ha sin grund deri att författaren de sednaste åren varit borta från fäderneslandet och ej hatt tillfälle att taga kännedom om nyutkomna litterära alster. Författaren nämner dock, att högsommaren ännu inom vissa landsorter, såsom i Dalsland, i folkmålet heter Högbaln, d. ä. den höge Balder eller Baal; och han skildrar med värma midsommartesterna. Att de fordna midsommareldarne så mycket aftagit, under det att midsommarvakorna dock fortlefva, innebär just