Aftonbladet – 14 december 1863, sida 2

blad bar spar al den mOdosammaste gransknin och ett oafbrutet tillitande at sjelfva källorna; hvarigenom förf. blifvit satt itillille att lemna ett rikt utbyte af nya och säkra uppgifter angående denna vigtiga del af vår historia, hvilket säkerligen skall af alla forskningens vänner med odelad tacksamhet erkännas. Det torde ock få anses otvifvelaktigt, att den önskan är bland alla sakkunnige lika varm som allmän, att förf. må finna tillfälle att afhandla åtminstone första århundradet af retormationetiden, hvilket ännu i flera hänseenden är höljdt i mörker och dimma. Detta verk inskränker sig ej endast till sjelfva kyrkans historia, utan lemnar äfven en kritisk granskning öfver landets allmänna och borgerliga förhållanden, för att derigenom kunna ställa kyrkohistorien i sitt rätta ljus. Härigenom blir denna bok lika värderik för Sverges allmänna historia, som för den enbart kyrkliga. Hvad denna sednare vidkommer, afhandlas särskildt den svenska kyrkoprovinsen, eller de särskilda biskopsstiftena, episkopai si synoder. hierarkin i förhålverliga söwhöllet, — klo geandsbus, hospitaler, gillen ; eärskildi det då änuu danska Lunda stin och lundensiske erkebiskopens primat öfver Sverge; — svenska kyrkan i förhållande till den påfliga kurian och de allmänna koncilierna, de påfliga legaterna; — kyrkoförfattningen, gudstjensten; — läran, sedligheten; — studier, vetenskap och konst. Hvad sistnämnda ämnen vidkommer, utgöres glanspunkten af en högst sorgfällig och skarpsynt undersökning om den ; amla, lika berömda som till sin Sider omtvistade, skriften Xom konungaoch höfdingastyrelsen4, Efter en noggrann afvägning af alla skäl för och emot kommer förf. till den åsigten, att denna skrift i sitt nuvarande skick näppeligen kan vara mycket äldre än från år 1634, då hon först i tryck utgafs. Sjelfva boken ger anledning till att anse henne till någon del vara en kompilation från äldre 4visa mästare4, At detta ekäl ingår förf. i en intressant jemförelse mellan henne och tre särskilda latinska skrifter af Thomas Aquinas, Egidius Romanus och Engilbertus, hvilka alla aefhendla samma ämne; men han finner ej någon synnerlig öfverensstämmelse mellan henne och dem. För dem, som syssla med större biblioteker och arkiver, skola vi här lemna några andra antydningar i samma väg för att derigenom möjligen gifva nya anledningar till ämnets ytterligare undersökning. 1. Utom sin skrift de regimine principum4 har Thomas Aquinas efterlemnat ett annat, dock ännu mera omtvistadt arbete: de eruditione principum4. Vi hemta denna uppgift ur företalet till den förmodligen nyaete upplagan af hans skrift de regimine prineipum, tryckt i CAvenione, typis Francisei Seguin, via Bouquerie, 13. 18534. Företalet är undertecknadt: F. 5.4, som är lika med boktryckarens initialer. Denna upplaga tycks vara gjord efter Parisereditionen af 1670 med Pellicans noter. 2. I svenska öfversättningen af Hallams öfversigt af tillståndet i Europa under medeltiden, II. 284 ff., omtalas Fortescues afhandling de laudibus legum Anglice4, hvilken enkom författades till undervisning för en ung prins at Wales, då F. under hans vistelse i Frankrike var hans guvernör. Af utdraget hos Hallam visar sig, att Fortescue citerar både Aristoteles Politica och Thomas Aquinas. — Båda dessa under nir 1 1å 2 nämnda skrifter förtjena således att jemföras med den gamla svenska boken, 3. Responderade Johan Skytte d.y. 1629 under skytteanske professorn Simoniug för en afhandling om politikens principer och om I majestätet (Wieselgrens Litt. III. 179). Då , Skytte varit misstänkt som konungastyrelsens författare, bör äfven denna disputation ijemföras, hvarvid man dock kan förstå, att, om så varit, spåren blifvit väl öfversopade. 4. Under Johans, Sigismunds och Carls regeringar lefde i Sverge belgiske katoliken Typotius, en rättslärd, mångkunnig och mångskrifvande man, hvars penna ofta begagnades af furstarne. Särskildt nämnes :om honom (Biogr. Lex. XVIII. 19), att han arbetade på ett verk de monarchia eller regni administratione samt andra politiska och moraliska skrifter omkring 1580. Möjligtvis har något af dessa, hvarvid man företrädesvis ledes att tänka på förstnämnda, blifvit öfversatt på svenska af någon ålderstigen person med gammalmodig fraseologi, hvilken sedan blifvit upphjelpt af Bureus, der han fann skriften otydlig, helst han ansåg den mycket gammal. I sådant fall kan lätt förklaras, att bibelspråken i konungastyrelsen synas varit hemtade ur Vulgata, ehuru skriften vore efter reformationen författad, ty en katolik såsom Typotius kunde knappt annorlunda gå till väga. Och likaså förklarar sig lätt; att ingen katolsk-hierarkisk ande genomgår skritten; ty redan 1579 räknades Typotius af Possevin till Shofvets skenkatolikerX, och Theiner kallar honom en ovärdig sonX af katolska kyrkan. Er Johannes-Erangeliet et apostolisk og cegte Evangelium. Af Magnus Eirtksson, Theol. Candidat. (Kjöbenh. 1863): Redan för 20 är sedan uppträdde denna förf. mot Martensen i dopfrågan och sedan med åtskilliga andra skrifter i supranaturalistisk anda. Efter några års tystnad framstår han nu med denna skrift, som säkerligen skall åstadkomma mycket buller. Hans ståndpunkt är i mycket förändrad. Väl förklarar han sig emot en rationalistisk uppfattning af religionen, antager underverken, bibelns inspiration i en viss mening, 0. 8 Vv. men på samma gång ingår ban i den skarfr kritik af ortodoxien, angriper dess åde inoch utanverk, samt nedsablar obarmbertigt dess försvarare: alltsammans inflätadt i företal, efterskrift, noter och serskilda afdelningar af boken, hvars hufvudändamål är en genomförd bevisning, att det fjerde evangeliet omöjligen kan vara skrifvet af Johannes. Med rätta säger han sjelf, att han fäller en långt hårdare dom öfver detta evangelium, än någon känd rationslist, Eget nog står förl., utan alt han sjelf tyckes veta det, på en liknande ståndpunkt med den Luther i afseende på de bibliska böckerna intog i företalet till Nya Testamentet af 1522 (hvilket sedan blifvit supprimeradt), ehuru han kommer till ett motsatt resultat. Luther pitrar gig der och på andra ställen mycet fritt och subjektivt angående särskilda böcker i bibeln och sätter sig rent ut ned att undersöka, hvilka af Nys Testamentets skrifter äro de rätta och ädlaste?; han uppställer en skilnad mellan sådana böcker, som äro den rätta kärnan och märgen bland alla böcker, och sådana, ?som i,rig icket ha någon evangelisk art och mer handla om gerningar, hvartill han räknar de 3 första evangelierna och isynnerhet Jakobs Bref. Detta förklarar han rent ut ej vara någon apostels skrift och frånkänner det egenskapen af en rättskaffens helig bok?, hvilken han icke ville ha i sin bibel. Jude Bref var ock en onödig epistel. Uppenbarelseboken förklarade han vara hvarken apostolisk eller profetisk och kunde deri icke spåra? den helige andes ingifvelse. I motsats häremot finner Eiriksson den enfaldiga, ursprungliga. apostoliska tron. före