Aftonbladet – 14 december 1863, sida 2

äldr och yngre prester, exanina i stället för professorerna, på det att e, dessa skola ensidigt fordra, hvad de i sina föreläsningar sjelfva meddelat. LITTERATUR TIDNING Innebål: Hy så rdarne. hvilka skola i I i on, Jobanves-Kra j taing af Schillers sm vo skrift för lemmet, — Året om. — Litterära och konstnotiger. Vårend oh Virdarne. Fi försök i Svensk Ethndogi af Gunnar Olef Hylten-Cavallius. Första häftet. (Stockholm, Norstedt Söner 1863.) Det är genom speciella beskrifoingar öfver särskilia landskaper och orter, författade af sakkunniga män, som man kan lyckas få materialier till en fullständigare kännedom om vårt land och dess folk. Men för att sådana beskrifningar skola uppfylla sitt ändamål måste författarne icke blott med förkärek egna sig åt sitt ämne och deråt offra ett mångårigt studium, utan till ka hos sig förena flera egenskaper, såsom arkäologisk insigt, förmåga at forskning både i tilligärgliga skriftliga ällor och i folktraditioner, a blick som icke inskränker sig blott till det statistiskt-faktiska, utan äfven tränger ill hjertrötterna af folklifvet, samt så pass mycken kännedom om landet i allmänhet och andra landskapers och orters egendomlgheter, att nödiga jemförelsepunkter icke saknas. et är desss egenskaper, som vi finna i rikt mått hos den författare, hvars äkta fosteriländska arbete vi här anmäla och det är derföre vi helsa detsamma af hjertat välkommet. Småland är visserligen ett bland dem af våra landskaper, som äro bäst lotsade i afseende på lokalbeskrifningar; men denna etnologiska skildring omfattar med stor utförlighet och rikedom i detaljer en af de märkligaste trakter, som vårt land har att uppvisa, det gamla minnesrika Wärend, som 1 historisk och etnologisk mening utgör ett landskap för sig, och redan den del, som nu utkommit, röjer att författaren är ovanligt hemmastadd med sitt ämne, egnar sig deråt med själ och hjerta och har stor förmåga att lemna ett godt utbyte äfven för den allmänna belysningen af vårt fäderneslands framfarpa dagar. Det nu utkomna häftet innehåller tre kapitel, afhandlande land och folk, hedna-kult, hedna-tro. Vi skola derur upptaga några ämnen, som äro af allmännare intresse och föranleda några anmärkningar. I strid med de flesta nutidens författare antager hr Hylten-Cavallius, att jättarne varit helt enkelt våra forna för-odinska götar, af hvilka Göta rike ännu har sitt namn. Annars anses de vanligen ha varit dels finnar, dels celter. Förf. stöder sig på Rimbegla och Skalda, enligt hvilka allt Danaoch Svea-rike fordom kallades Gotland och folket Godthiod. Efter hans åsigt är det ursprungligen just samma folk, som under namn ar Jättar, Jotar, Gotar, Forn-Jotar, Jotnar, Gotnar, Gothiod (Got-folket) uppträder i den nordiska folkeägnen, fornsasan och myten. De kände icke jernets bruk; deras vapen voro i allmänhet ej anoat än klubbor, hackebillar och yxor af sten; men redskap och vapen af brons, äfvensom prydnader af guld och silfver voro dem ej alldeles främmande. Detta sednare öfverensstämmer med Nilssons anmärkning, att det endast varit cheferna och de mäktigare, som hade bronsvapen, under det att massan af folket alltjemt fortfor att nyttja vapen och verktyg af sten. Önskligt hade vårit, att förf. särskildt antydt, huruvida dessa bronssaker kunna anses ha tillhört det ädlare orientaliska slaget, som Nilsson anser ha blifvit hitfördt af fenicier, eller af det urartade, som sedan småningom spridde sig 1 norden. Vi förmoda: af sistnämnda periodens konstbildning. Önskligt hade ock varit, att förf. något mera kritiskt-historiskt motiverat sin åsigt om jättarnes identitet med götarne; ty fi man denna fråga klar, så har man en fast utgångspunkt för hela vår äldre historias ordnande. Det är sammanblandningen af götarnes nedsättoing i vårt land och den odinska invandringen — mellan hvilka händelser dock tusen år torde ligga — såsom en och samma sak, hvarigenom mesta oredan vållats. Redan 1707 yrkade dock O, Sperling, i sin skrift De Borea ejusque taudibus, jättarnes och götarnes identitet, nemligen i kap. 5: De Jotis, Jotunheimis, Jettis, quod sint veri Gothi. Suhm, som länge ansåg jotnarne för finnar, uttalade dock slutligen i ett af sina senare arbeten, Historie om de fra Norden udvandrede Folkt, sin bestämda, mogna öfvertygelse, att jotnarne hade samma ursprung som götarne. En mycket upplysande afhandling i denna fråga infördes af Francke i Molbechs historiska tidskrift för tjugo år sedan. Som bekant är, kallades Dans stamfader Nörvi för jätte. De så kallade Bergdanir, Myrkdanir voro jättar. I Vafthrudnismål 42, 43 beter det: fra Jötna rånom och ailra Gotha. I Alvismål, der alla nordiska folk framställas, nämnas icke götar, utan tyckas de re: resenteras af jotnar. Enligt traditionen i anmark uch Norge ha dessa länder i äldre tider bebotts af kämpar och resar (giganles, jotnar), och alldeles detsamma påstå isländarne om götarne, ja särskildt om resar (OL. Tryggv. Saga, sid. 215). Saxo förlägger, som det synes, alltid giganternas (jotnarnes äfventyr till götarnes hemvist, Striden mellan jotnarne och asarne hos Sturleson motsvarar hos Saxo striden mellan asar och götar i Sverge. Hit hör ock Saxos märkliga uppgift om nordens tre tidskitten, hvarunder först jättarne, sannolikt desamma som långt före vår tidräkning hos Pytheas vid stersjön kallas guttoner, herrskade, men slutligen störtades af ett annat i kroppsstyrka underlägset, men i odling öfverträffande folk, sannolikt asarne eller herulerna, som enligt Nilsson här nedsatte sig först omkring 500 efter Christus, hvarefter omsider väldet öfvergår till ett af begge blandadt slägte, sedan striderna upphört och den nya stammen vunnit erkännande såsom gudaboren samt lyckats vinna allmännare insteg hos den äldre befolkningen, måhända efter Bråvallaslaget. Snart kom kristendomen och utplånade fullständigt stamskilnaden, hvarefter jättenamnet öfvergick alltmer till att beteckna de i hedendomen qvarstående oeh till gamla i hö ande qvarlefv i