Aftonbladet – 5 december 1863, sida 3

träd uti unionens plantskola, gom voro satta något sydligt, hade redan då börjat visa be nägenhet att gå ut. Trädgårdsmästaren LinIeoln hade sått fullt upp att göra. Treotaf. jfären hade visserligen då ej ännu vändt de amerikanska pennorsas spetsar mol England Toch diplomatien hade ej fällt utslaget om hvilkens4 rätt var den rätia, men vapenlgnyet af de svärd eom broder hade dragi I mot broder, genljöd dock öfver oceanenoch drog blickarne till sig. Bomullsnöden hade ej ännu börjat sina höga klagovisor, dock låg bomullen Europa om hjertat. Slaffrigan stod ännu som ctt iuvtrikat frågetecken, såsom en stor krok, utlagd för den som ville vara epfaldig nog att bita derpå. Rykten gingo dessutom att kapare, vidunder af djerfhet och grymhet, svälvade ikring på hafven, och likt och olikt äntrade och togo i fredligt värf stadde handelsfartyg. Huru kunde man då väl tro att det gamla sveniska lejonet som, fastän det ibland med sin I mäktiga ram skrifvit ett och annat ord i häfdernva, likväl alltid trott den mera gjord utt slås än att krafsa på papperet med, huru kunde man väl då tro sett det fortfa rande skulle slumra; och för att visa att, om det äfven intog en afvaktande ställning, det dock hade ögonen öppna, utsändes ifjol en fr gatt för att genom sina 32 kanoppor:tar på närmare håll beirakta situationen. Jag citerar detta, alldenstund vi, med vår expedition, troligen hafva samma mission som denva fregatt, och äfven derföre att sa ker och ting ännu i denna dag ej tyckas hafva förävdret sig alls sedan dess. Dessa dina ord kuong således tjena mig till introduktion och såsom ett antydande åt kvad väderstreck på globen vi äro destinerade. 1 parentes vill jag blott säga: Gifve Gud att det vore de sista skotten som smällde i Unionen. Gifve Gud ett slaffrågan hade fått ein menskliga lösning. Gifve Gud att bomullsnöden finge sin lindring under spinneriernas gnisslande tänder, och gifve Gud att det svenska lejonet icke ville gofva — med öppna ögon. Jag förbigår helt och hållet vårt fartygs utrustniog, emedan det för dig kan vara föga angenämt att hörs en beskrifning på huru alla — enligt ett Carlskrona uttryck — snärjde. (prononceras: snarjde) för att, med anbringande af nysre tiders uppfioningar och för bättringar i ella grenar tillhörande sjöväsendet, göra vår skuta så solid och behaglig som möjligt. Det är slliid engenämare att tlytta in i elt belt och hållet möbleradt och komfortabelt inredt hus eller fartyg, än ati höra huru snickare såga och timmermän hugga — likt trappers i vildmarken — be vämlighetens blifvande väg för den komnde invåvaren. Således äro vi nu ute på afvet, om Östersjön kan få namn, heder och värdighet deraf. Seglen svälla för den nätta brisen, likt... ja likt... bvad liknelser ro förhatliga! de lyckas sällan, och att citera autoriteter för sina påståenden, bevisar merändels att man går på krycka; det förefaller emellertid som om hon (jag har lärt mig att likt sjömän kalla min skuta hon) — det förefaller som hop, änou ej fattande verkligheten af att vara fullkomligt fri och lössläppt på rymden, endast på försök iklädt sig sin segelskrud. och i behagets öfvermått, liksom med återhål en andedrägt och änvu blyg och fruktande, ej vågade doppa sin svärlande barm så djupt i tet klara blå. Vår passage till sundet ble: ock något fördröjd. Eoli kinder sntogo -å småningom en alltför oproportionerlig ruridving för att kunnsa bebåda någotgodt. tG.bben är känd för svagheten alt preta i vädret, och när han får tog i en så vacker skuta som vår, att visa sin välvilja emot, går han på alldeles förfärligt. Han helsade Oss wed ett välkomsttal vid passerandet al Burnholmshålet, alldeles gom en borgmästare helsar kungen vid stadsporten, lika tråkigt och lika längt. Jag har månca gånger hört huru man, för alt uttrycka något riktigt superlvtivt och för att bibrioga en mera !efvande åskådning af hvad man menar, använder det lilla ordet fanX, och detta för att med samma kraft framställa alldeles motsatta uttryck. Man hörer sålunda ofta: Det var fan så vackertX4, Sdet var fan så fult4, det gär fan så fort, det går fan så långsamt cetera. ... För att att således kunna gifva dig en rätt bflig och concis bild af huru det blåste, vill jeg blott säga att det blåste fan så hårdt. Förstär du nu huru det blåste? — Slutligen tog den dansen slut och vi ankrade i Sundet. Sundet är en af de älskligaste platser som kunna framvisas i det skiftande panoramataf. en sjömans lif. Segel vid segel i hundra-F tal, som komma och gå från och till jordens) skilda trakter med jordens skilda produkter. Aila nationers faggor blåsa der från de mest olikartade företeelser i skeppsbyggnadsväg. Der arbetar sig ett engelskt kolfartyg, igenkäpneligt på de svarta seglenj: och det cigarrlåd-lika utseendet, med sin breda bog upp emot strömmen. Der passerar en liten iruktskonare — hvilken doft af apelsin och sydfrukter! det vattnas i mun: och tanken Justvandrar genast vid Medelhafvets stränder under de spanska alamedornas: skuggande träd eller i Neapels och Palermos förtjusande och solbeglönsta nejder. Der kommer tyst och allvarsamt, likt en sphinx på hafvet, en väldig örlogsångare; med full lurt skyndar ban om alla, och vissnde sinalbvita tänder jå båda sidor, försvinner han snart, vajande i horizonten sin svarta rökpanasch. Der flyter fram en koll, bred och långsam som Myn Heer sjelf, hvilken i sina faderliga srmar håller en förhoppningsfullj: plenta, född och uppfödd i hafvets sköte och som efter all sannolikhet ärfver skuta och pipnkompass när gubben dör; der står han i skjortärmarne rökande sin kritpipa så in-Å. nerligt förnöjd och röd bredvid sin kära hölft, som uti en modest bindmössa sköter det ansvarsfulla kallet af styrman. Der kommer, vräkig och vild, ett städligt yankee klipper: skepp, om af föresats eiler vena, alltid med mera segel än något annat fariyg inom syn kretsen. Och alla dessa smärre eeplare, likt anständigt handtverksfolk ute på promenad, och alla d emäbåtar med och utan segel.