Aftonbladet – 2 december 1863, sida 3

len största vigt att regeringen och represen tionen egde folkets oinskränkta förtroende och att man icke på förhand förspillde detta genom att sprida missbelåtenhet och missnöje i hela landet genom en utan nödvändighet förhöjd orättvis beskattning, hvaraf intrycket otvifvelaktigt blefve pinsammare än det af hvarje annan uppoffring som helst för ett älskadt fosterlan s heder och sjelfständighet. Af alla dessa skäl yrkade talaren återremiss. -Grefve Sparre fästade uppmärksamheten dervid att statsutskottet ovilkorligen ålagt fullmäktige att låna. Hade icke sagt att EE Maj:t ej skulle uttaga hela summan, endast att det icke vore omöjhgt att ej hela summan nu uttoges. Kan man kalla det för en klok karl, som vet att han har pengar i kassan och likväl uppdrager sin homme daffaires att låna. — Grefven förklarade nu att om ingen understödde hans förslag, förenade han sig om återremiss. Grefve af Ugglas öfverensstämde med friherrn af samma namn och försvarade bevillningsutskottets beräkningar. Riksens ständer hade vid denna riksdag beslutit nedsättningar dels i afseende ä tullen, dels i afseende å charta-sigillataafgiften, den förra säkerligen uppgående till 500,009, den sednure till 200,000 rdr. Tullen är dessutom beroende af den utveckling de nuvarande politiska förhällandena taga, och om det blifver krig, så komma nog de 2 millioner, som nu skola finnas i öfverskotwt, att mer än väl behöfvas för den uppstående bristens betäckande. Talaren påpekade, att motståndarne till utskottets förslag icke fäst sig vid den omnämda gannolika nödvändigheten för regeringen att tillgripa det linla kreditivet. Man kunde nog göra sig beredd på, att icke en enda skilling komme att blifva öfver hvarken af det nu af regeringen begärda eller af det lilla kreditivet. Under sådana förhållanden vore det väl icke olämpligt, om också riksgäldskontoret hade nägra tillgångar till öfverlopps, äfven om det kan genom lån anskaffa alla dessa medel. Ett sådant län skall dock alltid betalas, och det kunde då hända, att rikets näst sammanträdande ständer finna, i stället för öfverskott, en brist, som måste fyllas genom bevillning. Det är dock icke rätt att på detta sätt lägga på framtiden bördan af sådana utgifter som de här ifrågavarande. Så svårt vore det icke heller för jordegaren att betala denna tillöknivg, då man vet att en egendom om 100,000 rdrs värde icke betalar mera än 30 rdr i bevillning. Och hvad slutligen utlänningen angår, så bör han tvärtom få en ganska hög föreställning om vår belägenhet, då ban får höra, att 50 procents tillökning i vår Vincome taxe icke belöper sig till mer än 1 million. Talaren yrkade bifall. Gretve C. G. Mörner ville i olikhet mot hvad frih. af Ugglas yrkat, att ordet inhemsk måtte i motiveringen qvarstå, ty det skulle skada vår kredit att på utländsk marknad uppträda med begäran om ett så litet lån. Vidare anhöll han. att icke den minsta sammanblandning måtte ske af medlen till jernvögar med ifrågavarande kreditiv. Det står särskildt utsatt på jernvägsobligationerna hvartill dessa medel äro afsedda, och att göra detta till en osanning vore äfven att skada vår kredit. Hr Fahnchjelm yttrade: Jag anhåller att vid detta tillfälle tå fästa uppmärksamheten på nägra omständigheter, som vid behandlingen af det nu förevarande ärendet företett sig, och som sannerligen äro af så egen natur, att man förgäfves skulle söka motstycken dertill inom något annat lands representation. För det första får jag då anmärka, och detta med tillfredsställelse, att ett af regeringen äskadt kreditiv, som efter våra förhållanden icke just är så obetydligt, blifvit af alla 4 stånden beviljadt, utan att en enda invändning deremot gjorts, och detta ehuru begäran derom icke var åtföljd af den hos oss eljest så vanliga detaljerade utredningen öfver de särskilda ändamål, hvartill meålen skulle användas. För det andra är det märkvärdigt nog att, då inom denna kammare enskilda röster höjde sig med yrkande att ännu betydligare belopp borde ställas till regeringens disposition, så anFågs detta som ett misstroendevotum emot samma regering. För det tredje synes det mig besynnerligt, att då i en tidpunkt, sådan som den närvarande, hvilken man ej kan tveka att anse såiom högst betänklig, rikets ständer äro församjade, det från flera håll med häftighet yrkas på riksdagens snara afslutande, då i hvarje annat and säkerligen representationen skulle önska att ;fvakta de stundande möjligen särdeles betydelseulla. händelserna, och dä dess fortfarande närvaro väl äfven borde för regeringen sjelf utgöra ett väl behöfligt stöd. Vidare har under dagens sfverläggning yttrats en förmodan, som jag ej ens inum denna representation förr hört framtällas, att nemligen ett af rikets ständer gifvet inslag till försvarsväsendets fullständigare ordnande ej skulle komma att till fullo användas. För min del vågar jag deremot tro och hoppas, utt detsamma kommer att helt och hållet utgå ill sitt afsedda ändamål, och skulle önska att lerigenom fullständig trygghet kunde vinnas. — Slutligen kan det icke annat än väcka förvåning, att de herrar och män, som i första hand hålla nörena till rikets penningepung, eller herrar ledamöter at statsutskottet, i stället att söka lätta len börda, som måste påläggas, synas vilja göra len så tung eom möjligt, genom det sätt, hvarpå nan föreslagit att den beviljade summan skall itgå. Då inom landet och representationen förNimmes en viss beredvillighet att för vårt förvarsverks ordnande göra uppoftringar, så vidtaser man åtgärder, hvilka torde hafva till följd, m de ock ej haft till ändamål, att stäfja denna veredvillighet, och som säkerligen skola hos folet föröka den redan befintliga oviljan mot den rt af anslag, hvarom nu är fråga. Sedan cheen för finansdepartementet här upplyst, att det veviljade beloppet kan utan svårighet bestridas f befintliga tillgångar och öfverskott, fortfar nan ändock att vilja lägga det på bevillningen ch vill tillgripa detta utomordentliga medel, som väl torde komma att anlitas om de eventualiteer skulle inträffa, som den kongl. propositionen mnämner, och hvilkas möjlighet icke synes afögsen. Men om man redan nu, för en ringa beredande åtgörd, tager medlen direkte ur folsets fickor, hvarifrån skall man då, om Kongl. Maj:t skulle finna rikets väl kräfva att göra krig, aga de ofantliga summor, som hr krigsministern går upplyste oss att ett sådant kostar, och som lott för ett enda år uppgå till nära 2 gånger ela vårt statsregleringsbelopp? Härkunna tänas tvenne alternativer; det ena att intet krig lir af, och att det således stannar vid de nu jeviljade 3 millionerna; i sådant fall torde det äl vara att hoppas, att under den kommande ll: tatsregleringsperioden, likasom under den nul: illändagående, öfverskott skola uppstå, mer än illräckliga att betäcka detta behof, och jag ber tt dervid få i minnet återkalla att för detta år ch det nästföregående öfverskotten uppgå till ära 7 millioner; i höndelse af det andra altervativet, att krig inträffar, så måste rikets stänler sammankallas, när det stora kreditivet skall I yftas, och de 3 millionerna komma då att förnna som en obetydlighet bland de stora sumnor, som då måste anskaffas. En motståndare ill den åsigt jag förfäktar har påmint, att den ,evillning, som blifvit föreslagen att upptagas, cke skulle komma att utgå förr än år 1865; nå-1. I är det då så nödvändigt attnu besluta något ädant, då rikets ständer just det året sammanomma till Jagtima riksdag, och då våra tillgånar ingalunda äro så knappa, att en dylik åtgärd I r behöflig? — För min del kan a icke annat I n på det högsta ogilla det framställda förslaget tt nu öka bevillningen, hvilken utväg bör spaas till dess det verkliga behofvet sådant kräfver, ch anhåller derföre, då jag icke vill på stående ot formulera något belut, att ärendet mätte återemitteras till statsutskottet, som då torde finna iödigt stt, i olikhet mot hvad som skett i afsende å de sednast behandlade motionerna, taga