Aftonbladet – 25 november 1863, sida 2

egärda, äro oftast ovälkomna, och attiaga rdet endast för att tillfredsställa en eller nnan enskild ledamots nyfikenhet, torde cke anses lämpligt. Den fråga med afsende å vår yttre politik, som af en värd edamot i går blef fran kastad, är icke en råga som i går uppstått: de rykten, hvarpå an anspelat, hafva i månader varit i hvar nans mun, och blifvit inom pressen i olika iktningar kommenterade; men inom repreentationen har mig veterligen hittills insen röst höjt sig för att nämna ett ord dermm. När nu tysinaden är bruten, må det ara äfven mig tillåtet att yttra nägra ord; tan att innefatta en redogörelse, som tidvunkten icke medgifver, -— i detta fall har (. M:t i sin nu föredragna nådiga proposiion redan uttalat sig, då H. M:t säger, aft van af fortgående underhandlingar och stänligt vexlande händelser är förhindrad från utt göra rikets ständer de meddelanden, K. M:t öpskat till deras kännedom afgifva, — voppas jag dock att de kunna bidraga att ugna några farhågor. Innan jag dertill öfvergår, ber jag att få ästa uppmärksamheten vid den olika vigt nan vid olika tillfällen söker tillägga diglonaten. Jag har oftia hört den underskattas och stämplas som en onödig statslyx, som utan relativ nylta slukar betydliga anslag; vid andra tillfällen åter är ej så ovanligt utt densamma tillmätes en öfverdrifven beydenhet; man vill då att lomaten skill veta allt, säga allt och förutsäga allt. Det sanna omdömet torde väl här, som i de flesta all, ligga mellan de begge ytterligheterna. Diplomaten är ingen siare, profet, spåman; hans yrke inskränker sig till att noga iaktaga tilldragelserna, och af det förflutna söka sluta till det tillkommande. Detta är en probabilitetskalkyl, som hvilken annan bildad medborgare, i öfrigt utrustad med godt omdöme och nödiga förkunskaper, lika väl kan göra. Diplomaten har den enda fördel att han står källorna närmare, och bättre är i tillfälle sikta deras innehåll, samt att en skyldig oaflåtlig uppmärksamhet förbinder nonom stt aldrig släppa den Ariadnes-tråd, som blifvit lemnad i hans händer, och utan hvilken man lätt förlorar sig i en okänd och på irrgångar full labyrint. Ofta förebrår man diplorbaten att handla med alltför mycken betänksamhet, men man förbiser härvid att denna icke utesluter fastheten, utan att denua sednare ezenskap betingas af den förre. -— Ibland gör man eti hastigt tankespring och förebrär den för betänksamhet stämplade diplomaten allttör mycken djerfhet, men förgäter då likaledes att djerfhe:en stundom är ett alster af betänksamhet och att en väl beräknad djerfhet ej så sällan fostras af en mogen och förutseende betänksamhet. Efter dessa allmänna betraktelser, hvilka icke torde sakna all tillämplighet på förevarande fråga, öfvergår jag till föremålet för den framställda interpellationen eller vår yttre politiks närvarande ständpunkt. Jag beklagar, mina herrar, om jag icke härvid, säsom någon torde önskat, kan aflyfta täckelset fråu den beslöjude bilden i Sais, och beder eder påminna eder den stora skaldens ord om följderna att på denna väg söka och finna sanningen. Sanningen -— hvar finnes den? och huru uttalas den? se der är frågan. Den allmänna europeiska politiken är i detta ögonblick så full af osäkerheter, förvecklingar och hvarandra korssande intressen, att jag vågar tro det ingen statsman i denna stuvd skulle deraf kunna uppdraga en iullständig och trogen bild. Minst kan detta förväntas i ett land, som genom sitt läge, sin relativt föga betydliga makt, och sin systematiska afhållenhet från frågor, hvaruti den ej har egna intressen, icke är skapad att deruppå utöfva en afgörande inversan. — Ställningen, mina herrar, är sådan att hvarje ord som yttras — och särdeles af en kronans ansvarige rådgifvare — kan innebära, jag vill icke säga en fara, men en olägenhet, och en olägenhet som lätt kun leda till en fara. Detta förbåliande, som, väl öfvertänkt, icke torde jälvas, synes böra föreskrifva oss alla en stor försigtighet vid våra yttranden likasom den måste föreskrifva hvarje omsorgsfull regering stor försigtighet vid dess handlingssätt. Den är så betingad af förhållanden att jag hyser den tasta tillförsigt att hvad jag bär kan komma att yttra, skall efter denna måttstock, och icke efter det önskliga deruti, att erhålla upplysning, hvilken jag måhända icke skulle kunna gifva, bedömas. Ett för denna tidpunkts politiska stäslning högst vig igt moment, som för ingen af eder, mina herrar, är obekant, är den imbjudning som HH. M:t fransmännens kejsare den 4 dennes, till Europas krönta hufvuden, äfvensom till tyska förbundet och schweiziska edsförbundet aflåtit. Denna märkliga handling bar varit i alla länders tidningar återgifven, och det vore väl öfverflödigt ett i en samling som denua upprepa dess begrundansvärda innehåll. Denna skrifvelse blef ull K. M:t den 14 dennes öfverlemnad. Dess svar afgick den 15 om morgonen med jernbantåget och bör således redan vara till Paris ankommet. Jag har begärt och erhållit K. M:ts nådiga tillstånd att detsamma ull rikets ständer meddela, på den enda väg som står mig öppen att bringa det till deras kännedom. Det har följande lydelse: (Redan i går meddeladt.) ee Sådan är derföre rikets ställning till denna den europeiska politikens största fråga. Huru den slutligen kan komma att lösas, tillhör mig hvarken att afgöra eller förutsäga. Till lenna dag känner jag icke något af de öfriga makternas svar med den fullständiga säkerhet, att det är mig tillständigt något derom nämna. Hvad tidningarne med afseende derå haft att förmäla, torde i det hufvudsakligaste få anses grundadt. AT hved sålunda kunnat inhemias, kunna ännu