Aftonbladet – 23 november 1863, sida 2

till Carl af Monteoreau, men han fattade hennes hand och hviskade till henne: Frukta ej något. Det är mitt eget folk, som här afbidar min ankomst. Då båten närmade sig till land, ropades den an utaf en ryttare, och sedan den unge grefven gifvit ord och lösen, lyftade man: nen upp sin fällda lans, och Carl af Montsoreau förde sin täcka följeslagerska upp på stranden. De togo till en början in uti en af kojorna, hvarest några förberedelser syntes vara gjorda till deras emottagande. Vid skenet af ljus fick Carl af Montsoreau nu bättre tillfälle än förut att betrakta den unga flickan, som medföljt ifrån slottet och som på fråga eade sig heta Lovisa. Hennes utseende var godt, öppet och fördelaktigt, förenadt med ett visst uttryck af klokhet och urskilning, som endast naturen kan förläna. tHör hvad jag säger4, yttrade Carl af Montsoreau till henne med en allvarlig röst. SEftersom du föredragit att ingå i frökens tjenst, i stället att stanna der wi funno dig, så bör du söka tillvinna dig hennes förtroende genom all möjlig uppmärksamhet under den resa som förestår oss, och låta ditt uppriktiga bemödande blifva att på bästa sätt understödja och uppfylla hennes önskan att återvända till hertigen af Guise, som är hennes nära anförvandt. Herre Gud, är det en så förnäm dam som abben vågat hålla i förvar?4 frågade fliekao häpen. Fröken är den store hertigens systerdotter och myndling, fortfor Carl af Montecreau. Den tid är kommen, då de, som förfördelat henne, skola skörda sitt välförtjenta straff, men hvar och en, som bidragit till hennes räddning, erhålla den belöning, som rättvist tillkommer dem.4 Med dessa ord gick han ut för att göra allt i ordning till atresan, och några ögonblick derefter uppstego Maria af Clairvaut och hennes tjenarinna uti en af de klumpiga vagnar som vid denna tid begagnades på