Aftonbladet – 23 november 1863, sida 2

elden, som, enligt den hållna polisundersökningen, med temlig visshet kan antagas utbrutit genom någon spricka i muren till maltkölnan i samma hus, så gripit omkring sig, att nämnde byggnad till största delen gick förlorad. Man bör hålla eldsläckningsmankapet all räkning för deras raskhet och oförtrutenhet, och härigenom lyckades äfven att begränsa elden, så att ej någon af de öfriga till bryggeriet hörande lägenheter, såsom mälteriet, lagerkällare, jäshus m. fl., blefvo antända eller skadade. Byggnaden, som gick förlorad, var visserligen assurerad, fastän till rycket lågt belopp. a — Nerikes Allahanda berättar: I onsdags eftermiddag kl. half 4 inträffade nära Fellingsbro station den olyckshändelsen, att gruslastaren Anders Gustaf Lindqvist från Örebro stads egor blef öfverkörd af en lastad grusvagn, hvars tvenne hjul gingo öfver veka lifvet, så att döden ögonblickligen följde. Den ohyggliga händelsen beskrifves i den för tillfället jJenstgörande lokomotivföraren Wibergs rapport hufvudsakligen sålunda: Ett ballasttåg, bestående af lokomotiv och 10 lastade grusvagnar afgick från Fellingsbro grustag för att vid Essinge bro aflemna den eftersta vagnen och föra de öfriga 9 till Mygghyttan. Vid affärden befanns hvarje man å tåget på behörig plats. Kort efter det tåget passerat Fellingsbro station, afstängdes ångan, hvarförutom bromsen ansattes, så att farten blef betydlig saktad. Den på stället befintlige arbetsförmamnen Westerlind aflyftade nu med en skyffel den tionde vagnens koppling, som var gjord så enkel som möjligt. Efter gitvet tecken, att afkopplingen var verkställd, sattes maskinen åter i gång med de 9 vagnarne, och den frånskiljda tionde rullade framåt med den obetydliga fart, som ännu var honom behöflig för att hinna fram till sin lossningsplats. På denna tionde vagn skulle den numera döde Lindqvist (jemte en kamrat Lars Erik Söderlund) ha haft sin plats; men straxt efter tågets första igångsättande lär han ha gått öfver till kamraten på vagnen n:r 9 att med honom samspråka i affärer. Derunder glömde han sin rätta plats, intilldess att tåget redan hade börjat sätta sig i gång på nytt efter afkoppling af vagnen n:r 10. Utan att akta på varning, hop pade han då af n:r 9, oförsigtigt nog midtibanan och utan att kunna uppnå den fortfarande sakta framrullande vagnen n:r10. Han föll omkull, och den ofvanomförmälda olyckan inträffade. På kamraternas rop stannades tåget; man skyndade till; men Lindqvist var redan ett lik, som med aftontåget fördes in till Örebro. Den till konungens befallningshafvande af länsmannen Holmberger ingifna rapport om händelsen bekräftar lokomotivförarens uppgifter. Lindqvist var ordentlig och nykter samt egde i allo goda vitsord af dem som voro hans förmän. Sedan 8 år tillbaka hade han ofta tjensi gjort vid dylika arbeten, mestadels vid Köping— ultjernvägen, der han nu sedan flera månader var sysselsatt med. ballastning, som skulle upphöra med denna veckas utgång. Sålunda erfaren, hade han sjelf tillförne flera gånger varnat andra för liknande öfverdåd, som så ofta medfört olyckor och nu vållade hans död. — Lindqvist, som var några och 40 år, efterlemnar enka och barn. — Från Bjurkärn i Wermland skrifves till Nerikes Allahanda: Söndagen den 8 innev. November firades i Bjurkärns kyrka en särskild högtidlighet. Folkskolläraren Olof Eriksson tillställdes nemligen då den medalj i guld, som K. M:t med afseende å hans synnerligen fördelaktigt vitsordade lärareverksamhet, behagat tilldela honom. Kontraktsprosten Wahlund öfverlemnade, efter gudstjenstens slut, belöningen åt Eriksson och skildrade i hjertliga och sanna drag hans lärareverksamhet — hurusom han i 50 år med outtröttligt nit och skicklighet verkat i sitt kall, varit trogen i det lilla och städse bibringat sina lärjungar en kristlig uppfostran. Fn subskriberad middag, till hvilken Eriksson inbjöds, var derefter föranstaltad, och bivistades denna af såväl ståndspersoner som ett icke obetydligt antal bergsmän (nästan uteslutande hans fordna lärjungar), hvarvid skålar föreslogos för konungen samt för Eriksson. Det torde äfven förtjena omnämnas, såsom ett bevis på Bjurkärns församlings erkänsla mot dess högt värderade gamle skollärare, det Eriksson från den dag, han lemnar sin tjenst, erhåller, enligt på kyrkostämma enhälligt fattadt beslut, utom husrum och vedbrand, en årlig pension af 200 rdr rmt. — Zoologiska museet i Upsala har denna sommar blifvit riktadt med en ornitologisk raitet: Surrhaptes Paradoxus. Denna fogel, som på benämnes sandhöna, har sit hemuti Asien, hvarest den synnerligast uppehåller sig på Tatariets stepper. Den har före innevarande år endast två gånger påträffats i Europa, en gång i England och en gång i Dannark. Denna sommar återhar den, till ornitolouns stora förundran, förekommit allestädes i Europa, synnerligast i England och Danmark, i vilka länder också skjutits ett stort antal af lenna fogelart (omkring 200). I Sverge har unler sommaren 3 stycken blifvit skjutna, på Gotand, Öland och i Södermanland. Det på zooogiska museet befintliga exemplaret är en skänk uf studenterna C. O. von Porath, J. G. W. Palmverg och P. G. E. Theorin; hvilka under en lenna sommar på Öland företagen botanisk och :ovlogisk exkursion köpte fogeln lefvande af en summa, sm den 10 sistlidne Juli bland ljungen vå en hed fann den jemte en dess kamrat i så örsvagadt tillstånd, att hon kunde gripa dem. Je begge foglarne hade forlorat både vingoch tjertfjedrar, troligen i följd af ansträngning och vår medfart under den långa flygten. Gumnan förvarade dem en tid uti en inhägnad på in gård, dervid hon hade det missödet att förora den ena, hvilken bortröfvades af en — kråka. )e nämnde studenterna förde fogeln lefvande it till Upsala, på hvars zoologiska museum han fven en tid lefvande underhölls, så att han hunit fullständigt återfå sina vingar och stjert, inan han dödades och uppstoppades. Fogeln är nycket vacker, till skapnaden lik en stor turturufva. Namnet Paradoxus har han erhållit för na egendomliga fötter, hvilka äro tjocka och lumpiga samt försedda med stora, vårtbeklädda rampytor, hvarigenom han har lätt att röra sig å de sandiga stepperna i sitt hemland. Sandönan förekommer i flock och den i Södermanind skjutna fälldes på en rapphönsjagt, Henes kött är berömdåt för sin! finhet och välsmakghet och anses för det läckraste fogelkött näst aktelns. Oaktadt det stora antal al denna foelsort, som denna sommar skjutits i Danmark, etalas dock der ännu 40 rdr rmt för paret. NN Carl af Monteoreau, men han fattade ennes hand och hviskade till henne: