Aftonbladet – 19 november 1863, sida 3

Nu deremot hade hennes smärta blifvit icke egentligen mera sjelfvisk, men dock mera riktad på den oersättliga förlust, Bom tillskyndats henne genom den älskades död. Hon erfor en känsla af hopplöshet, af öfvergifvenbet, som icke kan beskrifvas. Det föreföl henne, som om ingenting mera i verlden kunde för henne haiva något värde. Hon fann sig vara utan beskydd, hjelp och tröst, lemnad i sina fienders våld. Hennes Hf hade icke längre något mål, hennes själ icke något att fästa sig vid på denna sidan grafven. I sin förtviflan blef hon visserligen på detta sätt orättvis emot de många vänner och anförvandter som ville uppbjuda allt för att beskydda och försvara henne — men hvad kunna vänner och anförvandter betyda för den, hvars hela väsende blifvit genomträngdt af en allt beherrskande böjelse? Under den sednast förflutna tiden hade hon icke haft att beklaga sig öfver något i det sätt hvarpå abbån at Boisguerin behandlat henne; men om redan förut hans kärleksförklaring väckt hennes ovilja, likasom hela hans person varit henne motbjudande, så skulie i den sinnesstämning hvaruti hon nu befann sig, hans anspråk att vinna hennes gunst blitva för henne alldeles olidligt, ja, antaga karakteren ef ett helgerån hvarifrån hon måste vända sig med harm och förakt. I hennes ögon var och förblef han en skändlig fångvaktare, oaktadt han sjelf fiera gånger försäkrat henne att det icke stod i hans makt att äter. ifva henne friheten. Hans bemödande att ifrån gina ord och sitt beteende aflägsna allt som kunde såra eller stöta henne, den sorgsna undergifvenhet hvarmed han lyssnade till hvarje hennes ord, hans försäkringar om sin oinskränkta vördnad och uppriktiga önskan att tjena henne, hade icke i ringaste män lyckats göra honom mindre förhatlig. Ännu samma dag på morgonen hade han vid ett besök hös henne ådagalagt all -möjlig graonlagenhet. Han bade icke yttrat ett