Aftonbladet – 19 november 1863, sida 3

egt rum, samt i sådan händelse om och hvilken åtgärd till följd deraf blifvit af öfverståthållareembetet vidtagen. I anledning häraf har f. d. polismästaren Ekströmer, som, i egenskap af polismästare, å öfverståthållareembetets vägnar tagit befattnin med det ärende, som påtagligen åsyftas i tidningsartikeln, i skrifvelse den 24 näst!. Oktober upplyst, att, sedan han af stadsfiskalen Kock emottagit rapport, innefattande anmälan derom, att polisöfverkonstapeln Lindgren torsdagsaftonen den 4 Juni innevarande år, då han, 1afsigt att hejda en hyrkusk, hvilken nyss förutå väga emellan skolhuset å k. Djurgården samt Blå Porten öfverkört minderåriga flickan Anna Sofia Jakobsson, hoppat upp på baksätet af vagnen, hvaruti två herrar och två fruntimmer vid tillföllet åkte, blifvit af den ene af bemälde herrar tilldelad ett så våldsamt slag i hufvudet att Lindgren deraf fallit ned från vagnen å vägen och dervid erhållit 6 skrubbsår å högra och ett å venstra handen, samt att genom anställda efterforskningar blifvit utrönt, att den, som slagit Lindgren, vore löjtnanten Levin, hvilken, i sällskap med löjtnanten von Schinkel, begagnat ett hyrkusken Schelander tillhörigt åkdon, kördt af drängen Carl Wilhelm Floren, Ekströmer tillkallat öfverkonstapeln Lindgren att af honom inhemta de närmare omständigheterna af tilldragflsen, hvarom Lindgren berättat: att då han kl. omkring 10 på aftonen den 4 Juni civilklädd gått vägen fram från Djurgårdsslätten åt staden till, hade hån, hunnen något hitom Djurgäårdsskolhuset, iakttagit hurusom en vagn, körande i rask fart åt samma håll som Lindgren gått, å stora vägen emellan Allmänna Gränden och Ahlkärret öfverkört en mindre flicka och derefter fortsatt färden, utan att stanna och taga vård om flickan, hvilket förfarande Lindgren ansett åkalla hans medverkan att söka få reda på körsvennen, för hvilket ändamål Lindgren springande satt efter vagnen, och då kusken, oaktadt tillrop, ej velat hälla in hästarne, hoppat upp å baksätet af vagnen samt anmanat de åkande att stanna; att dervid en af de åkande herrarne först skjutit Lindgren för bröstet, och då han likväl bibehållit-sin plats, lossat Lindgrens händer från deras tag i suffletten, så att Lindgren nedföll å vägen och erhöll de i rapporten omnämnda skrubbsår å händerna, hvarjemte hans kläder betydligt skadats; att den knuffning Lindgren erhållit endast varit af obetydlig beskaffenhet, och att stadsfiskalen Kock i denna del skulle oriktigt uppfattat Lindgrens berättelse; att, sedan Lindgren åter kommit på fötter. han uppsökt den öfverkörda flickan, som då befunnits vara utan någön yttre åkomma och endast kla-: gat öfver en lindrigare ömhet i den ena sidan; att vid de efterspaningar Lindgren och stadsfiskalen Kock anställt upplysning vunnits, att körsvennen varit kusken Florån och de åkande Iöjtnanterna Levin vid k. Andra hfgärdet samt von Schinkel vid k. Lifregementets dragonkår, jemtå tvenne fruntimmer, tillhörahde den förres slägt, och att Lindgren slutligen förklarat, att han, med afsgende derpå att han icke haft något tecken, som antydt hans egenskap af polistjensteman, och möjligheten att de åkande, hvilka suttit inbegripna i samtal, icke märkt att någon person blifvit skadad, samt att de efter all sannolikhet ansett Lindgren endast af okynne hafva tillropat dem och derefter hoppat upp å baksätet, icke ansåge sig kunna mot föjtnanten Levin föra någon ansvarstalan; hvaremot han yttrat önskan att af löjtnanten Levin, hvilken varit den som föranledt Lindgrens fall, blifva ersatt för de skador hans händer och kläder i fallet erhållit; och har f. polismästaren Ekströmer, med tillkännagifvande att han personligen inhemtat underrättelse, huruvida flickan Jakobsson blifvit genom öfverkörningen farligare skadad, men erhållit den upplysning att hon deraf icke hade något men, förklarat. att han vid dessa förhållanden, och då ifrågavarande tilldragelse egt rum å väg, belägen utom Stockholms stads domvärjo, der sålunda öfverståthållareembetets kungörelse om förbud emot öfverdånigt körande och ridande icke kunde tillämpas, han för sin del ansett något åtal desto mindre böra anhänfiesöras, som ej några målsegare sådant påkalat; hvadan han, efter anmälan af saken hos hr öfverståthållaren, endast meddelat förhållandet till sekundchefen vid k. Andra lifgardet, öfversten m. m. Lindecreutz, som i anledning deraf till Ekströmer öfverlemnat 200 rår rmt att fördelas med 150 rdr till Lindgren och 50 rår till flickan Jakobsson, öfverlemnande Ekströmer till justitiekanslerng bedömande, huruvidadetta kunde rubriceras såsom mutor. Justitiekanslern har härå resolverat, att sådant å allmän väg utöfvadt vå!d, jemlikt 14, 50 och 73 SS af förordningen den 29 Jan. 1861, angående mord, dråp och annan misshandel, icke bör lemnas utan laga beifran af allmän åklagare samt anbefallt t. f. landsfiskalen Ekbom att emot åen eller de, som detsamma utöfvat, talan vid vederbörlig domstol i laga ordning utföra. (D.A.) Rådhusrätten för tullmål. Två oskyldiga smugglerinnor. Vid rådhusrättens afdelning för tullmål förekom den 11 dennes ett mäl emellan advokatfiskalsembetet och contra vigorna Löf och Johansson. Två unga Smålandsflickor med ganska fördelaktigt yttre inträda och taga plats på svarande sidan. Dessa flickors öde är i korthet följande: En vacker da ledsna de vid sin tarfliga hembygds idylliska lif. De besluta styra kosan till det lockande Stockholn, för att der taga tjenst och måhända finna lyckan. Till detta ändamål stiga de en mörk afton i Kalmar ombord på från Litbeck ankomna ångfartyget Svea, kapten Nylen. Deras tillångar tillåta dem endast taga däcksplats. Våra flickor befinna sig äfven snart ute på det vida hafvet, gående okända öden till mötes och till en början i den kusligå natten på skeppsdäck utsatta för elementernas raseri. Våra flickor känna ig snart helt ruskiga och ganska illa till mods. Då framträder för de oerfarna flickorna en i deras tanke högst förekommande ung vacker karl med krokig näsa, som med orden: Fruntimren frysa; tillåt mig erbjuda en varm kappa, hänger öfver hvarderas axlar en splitter ny, elegant utländsk doffelkappa. Småländskorna tacka både himlen och den vackra karlen med krokiga näsan och tänka att verlden är ändock ej på långt när så elak, som man säger. Eveat frustar framåt; Östersjön och skärgården passeras. Hon kommer upp på Stockholms ström; snart ligger ångaren fåsande vid kajen. För våra unga Sinålands ickors häpnände blickar utbreder sig den stolta hufvudstaden, magiskt belyst af strålande gaslyktor. Jungfrurna, som alldeles ej känna minsta lockelse att tillbringa det återståa