Aftonbladet – 17 november 1863, sida 2

rende, så torde det ej vara för bittida att man äfven i vårt land på allvar teger itu med den så vigtiga frågon om grundskattens borttagande och dees ersättande genom bevillning. Om sättet, huru detta bör tillgå, kunna tankarne vara delade, men om sjelfva saken borde man väl nu vara ense. Såsom bekant, har det blifvit föreslaget och redan flera gånger varit föremål för rikets ständers öfverläggningar, att grundskatten på så sätt småningom skulle uppböra, att det lemnades hvar och en skattdragande fritt, att genom skattens kapitaliserande, d. v. s. förvandlande till motsvarande kapitalvärde efter en viss räntefot, efterhand amortera densamma genom successiva afbetalningar. Vi vilja viest ej förneka, att detta förslag har åtskilligt som talar för sig; men, utom det att grundskattens upphörande i allmänhet på detta sätt skulle förlägges till en obegränsad framtid, enär blott få skattdragande torde vara i tillfälle till en dylik kapitalisering, så blefve det just ock till följd af denna sednare orssk blott en ringa minoritet, som komme i åtojutande af denna fördel, då deremot det stora flertalet, som är mest i behof af lindring, fortfarande befunne sig på samma punkt som hittills. Man skulle kunna tillägga, att grundskattens kapitaliserande på visst sätt legaliserar all den orättvisa och allt det förtryck, gom under århundradens lopp drabbat kronoskattejorden, till följd af en ojemn och orimlig beskattning. Det kan således ifrågasättas, om det just är en så särdeles stor förmån att blifva skattefri på det sätt, att man nödgasi kapital erlägga ett belopp, hvars ränta motsvarar i värde den öfverdrifna och orättvisa beskattning, man årligen ilångliga tider fått vidkännas. Oss synes det, så vida något verkligen praktiskt och någon billighet skall ligga i detta förslag, att beräkningsgrunden, hvarefter grundskatten kapitaliseras, bör sättas så låg, att den förra orättvisan, så vidt ske kan, derigenom något så när utjemnas. På detta sätt kan det blifva en möjlighet äfven för majoriteten af de skattdragande, att småningom komma i åtnjutande af förslagets fördelar. Då denna majoritet i vanliga fall knappast utan skuldsättning, åtminstone blott genom ett öfveransträngdt, på de största försakelser grundadt arbete mäktar erlägga grundskatten, hvarifrån skulle den väl taga medel till densammas friköpsande, om icke värderingsgrunden ställdes så låg, att deri låge någon ersättning för hvad som under den förflutna tiden blifvit, att viså må säga, öfverbetaldt i skatt till staten? För oss vill det synas, som staten här ovilkorligen måste träda emellan med eftergifter, så vida något praktiskt resultat skall vinnas. Den härigenom uppstående bristen i statsinkomsterna torde böra fyllas genom bevillning, lämpad efter de nya förhållanden, som inträda, sedan grundskatlten upphört. Det har varit ifrågasatt och äfven vid innevarande riksdag blifvit motioneradt ), att grundskatten borde upphöra utan någon slags ersättning till statsverket från de skattdragandes sida. Att, i betraktande af allt det förtryck, hvari skattejorden under årbundraden befunnit sig, i detta förslag ligger mycken rättvisa, kan icke bestridas; men ur praktisk synpunkt, och då så många kolliasionsförhållanden och enskilda intressen här äro i fråga, torde ett dylikt förslag ha föga utsigt att vinna framgång. Det stora målet, all jords lika beskatining, torde icke kunna ernås, utan att kronoskattejorden lemnar åtminstone någon ersättning åt staten för sin belrielse trån grundskatten. Motionärerna hafva föreslagit, att denna ersättning skulle beredas dels genom bevillning och dels genom en förhöjd tull å lyxartiklar och utrikes varor, Mot den sednare delen af detta förslag få vi anmärka, att, utom det reaktionära i detta yrkande, hvilket förutsätter en återgång från den friare tullagstiftning, hvars välgörande verkningar numera äro allt för väl kända, för att kunna ifrågasättas eller förbises, — så torde det ej vara något tvifvel underkastadt, att ju de skattdragande sjelfva snarare skulle göra en förlust än en vinst, om ett dylikt förslag ginge i verkställighet. Det förhåller sig nemligen här, som i flera likartade fall, att hvad man får från ett håll, måste man gifva ifrån sig på ett annat. Det är en gammal känd sak, att den indirekta beskattningen genom tullsatser, om man räknar noga efter, kan trycka lika mycket som den direkta genom utlagor. Men man räknar vanligen icke så noga efter i dylika fall! Man tänker icke mycket derpå, att man genom att betala de varor, man dagligen använder i sitt husbåll, dyrare än man rätteligen borde göra, småningom är underkastad en beskattning, ofta lika dryg, om icke drygare, än de ordinarie utlagorna, hvilka förefalla så kännbara, dels till följd af sjelf7a sättet för deras utgörande, och del derföre att de måste erläggas till ett större belopp på en gång och på en bestämd tid. Att borttaga grundskatten, men bereda ersättning för densamma genow förhöjda tullsatser, vore derföre för den skattdragande jordbrukaren ungefär detsamma som att hoppa ur askan i elden. Ett nära till hands liggande exempel kan s) Af friherre Creutz hos adeln, och af riksdagsfullmäktigen Erik Andersson från Westmanland inom bondeståndet. vå. undrar jag just. hvilken annan dårel