Aftonbladet – 17 november 1863, sida 2

OR RA EE RS ASPA SEVE BR ARVET . Om grundskatten. Frågan om grundskattens borttagande och dess ersättande genom bevillning, eller en i allmänhet jemnare och billigare beskattning af den svenska jorden, än den som hittills gjort sig gällande, är icke ny. Den är tvärtom lika gammal med de klagomål, som under århundradens lopp tidt och ofta på flerahanda sätt och med olika eftertryck, låtit höra sig, allt efter som det orättvisa och olämpliga beskattningssystem, hvarmed vi ännu dragas, varit mera och mindre känbart för skattejordens innehafvare, och alltid i förhållande till det mått af frihet, makt och inflytande de sednare lyckats tillkämpa sig vid afgörandet af landets allmänna angelägenheter. Denna fråga hör således till dem, som icke kunna falla. Den skall ovilkorligen återkomma för hvarje gång med allt större anspråk på erkännandet at dess behörighet, och allt starkare accentuerad, tills den blifvit löst på ett med billighetens och rättvi sans fordringar öfverensstämmande sätt. Vill man se något upprörande, något revolutionärt i denna fråga — såvidt man ned revolution menar hvarje genomgripande förändring i bestående förhållanden — så må man göra det! Saken är dock icke hjelpt dermed, att man ständigt skjuter den ät sidan för att slippa taga någon befattning dermed. Man måste se denna fråga rakt i an sigtet för att komma tillrätta med densamma. Man kan möjligen ännu längre uppskjuta den, men döda den kan man icke. I en tid, då en friare näringslagstiftning hör till dagens mest brinnande frågor, torde knappt någon angelägenhet vara mera värd lagstiftarens pröfvande uppmärksamhet än det lämpligaste sättet för beskattningen af den näring, eom med rätta kallas modren och hufvudet för alla de öfriga: jordbruket. Bör denna näring vara mindre fri, eller, för att vända om frågan, mera ofri, än de öfriga? — På denna frågas besvarande beror helt och hållet beskaffenheten af det beskattningssystem, som bör ligga till grund för jorden, Anser man jordbrukaren vara en helt annorlunda konstruerad personlighet än andra näriogsidkare; tror man att han fortfarande kan tryckas, tryckas öfver höfvan med skatter och kontributioner; att på honom i all evighet kan tillämpas det gamla ordspråket: Tål du det, så täl du väl äfven det?, utan att hans näriog lider och utan att jordbruket i allmänhet står stilla, d. v. s. går tillbake, i stället för att gå framåt; — då behöfver man icke länge tvista om rätta grunderna för det beskattningssystem, som bäst lämpar sig för jordbruket; ty detta system är så gammalt och välbepröfvadt, resultaterna deraf ligga så bjart i dagen, att man kan taga derpå med händerna. Den, som icke på närmare håll sett dessa resultäter, behöfver blott på jeroväg eller ångbåt göra en lustresa från Stockholm till någon trakt af de utaf skattebördor få grundligt pressade Mälare-provinserna — och han skall straxt komma underfand med huru skattejorden tager sig ut under tryckningen af detta utsugnpingssystem, som en af våra större tidningar för några år sedan, man skulle kunna tro på skämt, nej! på fullt allvar, kallade ett dyrbart arf från våra fäder.? Men hyser man åter den öfvertygelsen, att för jordbruket gälla och måste gälla samma lagar, som för de öfriga näringarne, ja måste göra det i ännu högre grad, enär jordbruket är sjelfva modernäringen och den hufvudkälla, hvarifrån alla andra yrken och näringar hemta sitt lif och sin styrka; att jordbrukaren således, vid utöfvandet at sitt yrke, om han skall följa med sia tid och tillgodogöra sig de uppfinningar och förbättriogar, hvaraf äfven detta yrke efterhand blifvit delaktigt, icke kan vara mindre fri, utan snarare måste vara det mera än andra näringsidkare; och att jordbrukaren Islutligen är i så mycket större behof af denna frihet, som ban måste konkurrera med yrkesbröder, hvilka under mera gynnsamma både klimatiska och andra förhållanden drifva denna, så mycken risk underkastade, alltid ansträngande, stundom all deles tacklösa näring; — då får saken ett helt annat utseende, då torde man lätiteligen medgifva, att jordbrukaren icke tål vid mera, snarare mindre förtryck än andra näringsidkare, och att han är i största behof af all den frihet och den lindring han kan få vid skötandet af sitt mödosamma och ansvarsfulla kall. Sjeltva hufvudfrågan, eller buruvida jorden bör vara belastad med grundskatt eller ej, borde väl ock numera i vår upplysta tid icke vara underkastad någon tvist. Denna fråga sammanhänger på det närmaste med civilisationens utveckling i allmänhet. Öfverallt, der kulturen gjort några större framsteg, har man arbetat för Jordens frigörande från alla hämmande band, bland hvilka man ansett grundskatten vara detskadligaste och mest tryckande. Då den s.k. kronoskattejorden hos oss är så belamrad med servituter, att innehatvaren deraf, låogt ifrån att vara en fri och sjelfetändig egare, näppeligen kan anses vara något annat än en arrendator, med ett ganska högt uppdritvet arss KARTENA ETSI I EAT RESEAETTRE RENEEEETER är lika angelägen som ni sjelf att bringa vår affär till ett lyckligt slut. Jag skall: