Aftonbladet – 14 november 1863, sida 3

en högre, mera miellektuel ståndpunkt; me han känner blott den gamla slentrionen, han tjensteverld är inom paradplatsens gränser han fördjupar sig i reglementet, uppfinne små nya ställningar och konstfulla evolutio per samt använder hela sin energi på de matematiskt noggranna utförandet — har blir med ett ord hvad man kallar exercis djefvul. Känner han således öfverhufvuc något behol efter sysselsättning, kommer har lätt in i ett pedanteri, som visserligen pas sar till fredsmilitärväsendet, men just der före alldeles icke för krigsväsendet. Högre upp i militärhierarkien, der tjensten bestå: i inspekterande, d. v. se. i slentrianens un derhållande och den ofvannämnda kårandans öfvervakande, förvandlas militärtjensten me! eller mindre till hoftjenst.?) Den soldstande, som i krig utbildar sig hos en armå till följd af stegrad fosterlandskärlek, hvilken förorsakar att man gerna underkaster sig mödor och faror — denna soldatanda är något skönt, den är armåns styrka. Afven den täflan mellan en fältarmås olika afdelningar, som uppeldar hvar och en, måste så mycket mera vårdas, eom den hvilar på den känsla af förbrödring, hvilken uppstår genom gemensamheten af delade faror och tillkämpad ära. Men den kåranda, som utbildas under freden, der för officeren hvarken faror eller handlingar finnas för bonden, är tyvärr något helt annat. Den uppstår derigenom, att officerarne under freden — utan att kunna verka ör sitt egentliga mål, kriget, isolerade midtibland fredslifvets sysselsättniogar och intressen, utan meningsirihet i afseende på den politiska utvecklipgen, utan någon uppfordran till eller något mål för andliga eller sedliga sträfvanden, hvilka skulle kunna förena dem med det öfriga folkets fsamlif — bilda en klass, som i staten och samhället gör anspråk på en betydelse, som icke har något berättigande genom dess inre eller yttre verksamhet. En sådan klass hämnas rv sin isolering genom afslutning, känner endskap och låtsar förakt för intressen, i hvilka den ej teger någon del, samt ersät ter genom egen inbilskhet den betydelse, som felas den, och lir slutligen lätt en kast, som är främmande för det öfriga folkets lif och sträfvande eamt farlig för dess fortgå enge utveckling. Den krigiska kårandan bör man vårda, men den militäriska kastandan måste man bryta. Medlet derför ligger nära. Må man blott, såsom i franska armån, befordra tjenstdugliga undercfficerare och låta dem avancera till koptensplateen. Derigenom försvinner likheten i bildniug, sällskapsställning och Jefvadsapspråk. En sålunda sammansatt officerskår skulle stå i beröring med alla folkklasser uch yrken; den skulle icke inbilla sig vera förnäm och privilegierad, emedan den inuehsde en fullmakt; den skulle icke till följd at den stora olikheten i bildning kunur lefva tillsammans och isolera sig. Kasten vore sprängd. Men krigsståndet i sin helhet blelve höjdt. Medvetandet hos hvarje man i ledet, att han kunde blifva officer, skulle uppfordra honom till ett klanderfritt uppförande och till tjensteifver, sndra sidan skulle officerarens medvetande, att han, likasom hvarje annan, måste tillvinna sig sin samhälleställning genom personlig värdighet, verka fördelaktigt jå hans sträfvande och vandel. Men icke allenast af de ofvan anförda skälen, utan äfven af andra orsaker, som igga i sakens natur, följer att gränslinien cke skall dragas mellan underofficeren och subalternofficeren, utan mellan kompaniofficeraren och regementofficeren. Ty kapenens, löjtnantens och underofficerens åligsanden äro i sjelfva verket desamma. Alla öra de direkte befälet öfver manskapet, näste hafva hvarje enskild, som de befalla, inder ögoneu samt omedelbart leda och öfvervaka hans personliga verksamhet; skilnaden ligger blott i det större eller mindre iptalet anförtrodt manskap och i graden af insvarighet. Förste majoren befaller icke lirekt manskapet utan officeruren, leder icke arje enskild utan truppen såsom något velt. Först med regementsofficerareninträler således en skilnad, icke allenast i afsende på graden utan äfven i afseende på irten af tjenstgöring. Kaptenen, löjtnanten och underoffi ren stå i samma omedelvara personliga förbindelse med manskapet amt behöfva, fastän i något olika grad, samma kunskaper och egenskaper för att vara dugliga. Den underofficer, som utmärser sig genom skicklighet, karaktärsfasthet och tjensteifver, kan man vanska väl anförro en löjtnants åligganden; och mången sålen torde med tiden utbildas till kompani pefälhafvare. Och emedan jör en armås srigsduglighet, såsom hela verlden känner, jugliga och tjenstifriga underofficerare äro vumbärliga, eå erbjuder utsigten till beforIran det bästa medlet, att förmå dugliga nän att med ifver egna sig åt underofficersjensten. Under det kaptenen mäste sysselsätta gig ned alla detaljer, som åstadkomma hens ompanis dughghet, begagnar majoren detta kO:npani i dess hethet sågom vapen, hvars verksamhet, men icke hvars sammansättn pg. ör sysselsätta honom; han skall förverkliga srigiska idcer, han mäste kunna förstå sina örmäns mera omfattande strategiska och akliska planer, intränga i dem svmt för cå vidt det på honom beror, kunna utföra dem. 3 honom erfordras en högre intelligens. Jet är säledes en fordran, grundad icke alcnast i sakens inre väsende utan nödvändig ör officersståndets intellektuella anseende, uti högre krigsvetenskapliga studier under red göras tili vilkor för utnämningen till egementeoflicer, ehuru tyvärr de härför be vöfliga inrättnivgarne ännu hos oss felua.4 Amtmannens Döttrer. En norsk berättelse. Öfversättning af M. F. (Stockholm, L. J. Hiertas förlag.) Detta arbete, som nu i öfversättning bjules den svenska allmänheten, ber redan på originalepriket tillvunnit den norska föraltarionan mycken berömmelse. Fru Colet, syster till den norske skalden Wergeand, har förnämligast genom Amimannens Döttrar intagit en framstående plats inom samtidens novellistik och erbjuder intresanta jemförelsepunkter, isynnerhet med