JUL UTM SUVI BA UREA OTE MMS 2 blifvit upptågna, erbjöd det hela, genom de många lysande uniformerna och de brokiga drägterna, en ytterst praktfull anblick. id öfra ändan af salen på en estrad befann sig den kejserliga tronen, och på båda sidor stolar för prinsarne af det kejserliga huset. För öfrigt befunno sig i tronens närhet den högre militären, ministrar, kardinaler, marskalkar och amiraler, naturligtvis alla i full uniform. Nära till estradens trappsteg hade medlemmarne af privatkonseljen, presidenter och vice presidenter af statsrådet intagit sina platser. På högra sidan senaten, på venstra lagstiftande kåren, och bakom dem på sidorna deputationer från åtskilliga kårer och stater. Gallerierna ofvanför upptogos af damer. Synnerlig uppmärksamhet tilldrogo sig de annamitiska ambassadörerna, hvilka i sina rika asiatiska drägter hade blifvit placerade vid sidan af ryska ambassadören. Kort före 1 hördes lefverop utifrån, trummorna hvirflade och öfvercerimonimästaren annonserade kejsarinnans ankomst. Hela församlingen reste sig och i nästa ögonblick inträdde kejsarinnan, åtföljd af den unge prinsen, och tog plats till höger om tronen tillika med prinsessorna Clotilda, Mathilda, Ernestine-Napoleon Bonaparte, Lucien, Joach och Anna Murat. Den kejserliga prinsen var iklädd gardes-grenadierernas :korporalsuniform. Kejsarinnan hade just hunnit intaga sin late, när en salfva från invalidernas artilleri tillkännagaf kejsarens ankomst. 1 hans omgifning befunno sig prinsarne Napoleon, Louis Lucien Bonaparte, Napoleon-Charles Bonaparte, Lucien och Joachim Murat. Sedan kejsaren med klar och tydlig stämma och under åhörarnes lifliga applåder, hållit sitt tal, de sedan sista sessionen utoämnda eenatorer aflagt eden, och ministern Rouber förklarat sessionen öppnad, lemnade kejsaren salen under förnyad salut från iovalidhotellets kanoner och den högtidliga akten var slut. Hvad kejsaren sade vet ni redan. När detta ingår har först telegrafen gifvit eder hufvudinnehållet af hans tal och vidare de franska tidningarne dess verba formalia. Såsom varande till en viss grad betecknande. bör jag nämna, att passagen om 1815 års fördrag helsades med ett sådant jubel, att kejsaren måste vänta en stund innan han kunde fortsätta. Likaledes framkallade den om en kongress lifliga applåder, synnerligast från de deputerades sida. Mest uthållande voro applåderna vid talets slut. Hvad är nu andemeningen i kejsarens tal, är det kriget eller freden? — Af de i går qväll utkomna tidningar var det nästan ingen som på allvar ville inlåta sig på några kommenterier. Det var ej utan sin komiska anstrykning att se huru de hvar på sitt håll intogo en afvaktande ställning. för att se hvem som skulle blifva den förste att gripa verket an. Le Sigole för i dag har till och med ej ännu kommit sig för attuttala sin uppfattning af talet. Den officiösa pressen deremot har naturligtvis varit min: dre generad, alldenstund den redan på förhand hade klart för sig att allt hvad kejsaren kunde komma att säga var godt och förträffligt. Emellertid kunde i en så vigtig sak tystnaden ej blifva långvarig, och i afton hafva de olika tendensernas organer intagit sina respektiva positioner. Hvad man för ögonblicket minst fäster sig vid är kejsarens yttranden i fråga om den inre politiken. Den yttre och framför allt polska frågan är den medelpunkt, kring hvilken räsonnemangerna vända sig. Medan å ena sidan t. ex. I Opinion na tionale påstår att kejsaren tydligen låter framskymta nödvändigheten af en lösning med evärdet, förklarar deremot Girardin i La Presse att han aldrig i sitt lif hört något fredligare till hela den genomgående stämningen än just det ifrågavarande talet. Det ena partiet ser således i detsamma kriget, det andra freden. Hvem har rätt? Såvidt jag kunnat uppfatta det kejserliga trontalet är det, hvad beträffar frågan om krig eller fred, ett fullkomligt mästerstycke i konsten att gifva med ena handen och taga med den andra; att å la Höökenberg slå volt med slanten, så att det är omöjligt att med visshet veta om den befinner sig i högra handen eller i den venstra. Det förekommer mig som ett plagg, rödt på ena sidan och hvitt på den andra, men så väl hopkommet, att det är omöjligt att säga, hvilket som är rätan eller afvigsidan. Den subjektiva uppfattningen har således det friaste spelrum och den förutfattade meningen hemtar lika lätt bevis för kriget som för freden, utan att det derföre kan förnekas, att mer än en vigtig och behjertansvärd sanning blifvit uttalad med en öppenhet, eom förtjenar det lifligaste erkännande. Kejsaren säger, att 1815 ärs fördrag upphört att längre ega någon bindande kraft. Händelsers makt har dels redan upphäft dem, dels tenderar derhän öfverallt. De hafva fallit sönder i Grekland, Belgien, Frankrike, Italien liksom furstendömena i Tyskland bemödar sig att förändra dem; England har generöst moditierat dem genom afträdandet af Joniska öarne, och Ryssland trampar dem under fötlerna i Warschau. Man måste således söka en ny basis för den politiska jemnvigten i Europa. Stormakterna måste låta allt gammalt groll och all afundsjuka bortfalla för att genom en kongress bereda arantier för en pålitlig fred, och härtill v ill ranska regeringen taga initiativet, Detta är onekligen att i det mest fredliga språk uttala de fredligaste syften. Alltså, kejsar Napoleon vill freden. Men, utropar man från det krigiska lägret, en sådan kongress kommer aldrig till etånd, eller äfven om makterna blifva ense om en sådan, så blifva de aldrig ense om ett resultat. Detta förmenar man är kejsaren alltför klokt att icke inse och har ej heller underlåtit att i sitt tal antyda det. Om nu resultatet af den föreslagna kongressen blir noll, är man med ens inne på den väg, om hvilken kejsaren säger, att den förr eller eednare ovilkorligen förer till ett krig genom halsstarrigheten att vilja hålla uppe ett förflutet, som håller på att samroanstörta. — Alltså, kejsaren vill kriget. Det är klart, alldenstund han föreslår en åtvärd. som leder in Hå den väv. der krivet